Lars Wohlin räddade Sverige från Euron

BOKRECENSION. Trots att han har integritet och gick emot trenderna i ekonomisk politik gjorde Lars Wohlin spikrak karriär som forskningschef åt Marcus Wallenberg, statssekreterare åt Gösta Bohman och av statsminister Thorbjörn Fälldin utsedd till riksbankschef.Jag gillar personer som tänker själva och inte ryggar för att tala om det, när de egna analyserna går sick i stäv med vad den ”allmänna uppfattningen” råkar vara.Lars Wohlin (f 1933) är en sådan person. Nu har en biografi om honom publicerats av Torsten Sverenius på Ekerlids förlag: Lars Wohlin – Stocksundspojken som blev chef för Riksbanken och hjälpte Sverige säga nej till eruon.Redan släkten är unik: morfar var världsledande ekonomen Gustav Cassel, far var finansministern Nils Wohlin (högern), mor var Margit Wohlin, första kvinna i landet att disputera i nationalekonomi och riksdagsledamot (folkpartiet). Morbror var Leif Cassel, vice talman (högern), halvsyster var statsrådet Ulla Lindström (S) och syster var riksdagsledamoten Anna Wohlin Andersson (C).

Största insatens för Sverige gjorde nog Lars Wohlin när han blev ett ledande namn i kampanjen mot Sveriges anslutning till euron i folkomröstningen 2003. Ingen kunde hävda att nejsidan saknade kunnigt folk, när man hade förre riksbankschefen som framträdande företrädare.

Tack vare den starka akademiska traditionen i släkten studerade Wohlin på Handelshögskolan i Stockholm, på Harvard och Berkeley i USA, innan han blev ekonomie doktor i strukturomvandling. Men det framgår i boken att han efter föräldrarnas skilsmässa hade ont om pengar och aldrig kunde leva i sus och dus, som andra studenter på de prestigefulla universiteten. Han råpluggade istället.

Idogheten var något som lönade sig. Wohlin blev chef för IUI, Industrins utredningsinstitut (numera: Institutet för Näringslivsforskning), vars styrelseordförande var Marcus ”Dodde” Wallenberg. ”Jag har Wallenberg att tacka för att jag blev chef på IUI”, säger Wohlin i boken.

Efter den historiska borgerliga valsegern 1976 erbjöds Wohlin att bli statssekreterare åt nye ekonomiministern Gösta Bohman som ju också var Moderaternas partiledare. Wolhins kollegor inom ekonomiforskningen ansåg att Wohlin skulle tacka nej. Det var ett nerköp att ge sig in i politiken. Dessutom hölls Moderaterna kort av etablissemangen på den tiden. ”Ungefär som man behandlar Sverigedemokraterna idag, som pestsmittade.”

Men sin vana trogen följde Lars Wohlin sin egen intuition. Han tackade ja. Och fick vara med om en dramatisk tid i svensk ekonomi, då överbryggningspolitiken som S-regeringen fört hade nåtts vägs ände. Ekonomiska konjunkturen var i fritt fall samtidigt som svenska kronan var kraftigt övervärderad. Wohlin ville lösa det genom devalveringar, något som också skedde i tre mindre steg under sex år, även om många var emot. (S gjorde senare en gigantisk devalvering, även om Wohlin ansåg den vara alldeles för stor.)

I egenskap av partipolitisk obunden statssekreterare fick Lars Wohlin en stark ställning i regeringen som kontaktlänk mellan C och FP å ena sidan och M å den andra.

Wohlin berättar, ”Thorbjörn Fälldin hade ett stort förtroende för mig, han såg mig som en väg att få kontakt med alla, för de andra hade ju uppfattningen att det bara skulle vara C och FP medan M skulle hållas utanför. Då blev jag en sambandsman mellan partierna.”

När regeringen sprack 1978 och Folkpartiet bildade enpartiregering, ville Gösta Bohman att Lars Wohlin skulle lämna regeringskansliet och jobba på Moderaternas partikansli. Det tackade Wohlin nej till, vilket Bohman betraktade som illojalitet.

När Fälldin 1979 bildade sin andra regering visste han att Bohman inte ville ha Lars Wohlin kvar som statssekreterare. Men Fälldin ville inte förlora Wohlin. Därför utsågs han till riksbankschef.

I den positionen fick han möta den andra oljekrisen, som åter sänkte konkurrenskraften i svensk ekonomi. Wohlin såg flera viktiga orsaker: alltför höga offentliga utgifter, långsam strukturomvandling i industrin, brist på rörlighet på arbetsmarknaden och höga skatter som gjorde det mindre lönsamt att arbeta.

Wohlin menar att det ”misslyckande” som statsminister Carl Bildttalade om när man tvingades släppa kronkursen fri, inte var ett misslyckande. Det som var misslyckat var istället att från början försöka upprätthålla en fast växelkurs.

Wohlin är starkt kritisk till att Bildt dagen efter kronan släpptes fri (19/11 1992), till Financial Times säger att Sverige så snabbt som möjligt måste gå tillbaka till en fast kronkurs. ”Genom sina kommentarer och politik har Carl Bildt dokumenterat sin bristande kunnighet i ekonomiska frågor”, säger Wohlin i boken.

Han hymlar inte heller med fakta som sätter Marcus Wallenberg i sämre ljus, då han menar att Wallenberg låg bakom politikernas uppfattning att så hårt tro på fasta växelkurser. Kronförsvaret fungerade som en räddningsaktion för stora aktörer som SEB. Istället vältrades kostnaderna över på svenska skattebetalare. Stora banker hann lösa in sina utlandslån innan kronkursen föll.

Försvaret av den fasta växelkursen innebar att statsskulden ökade med 300 miljarder kronor. Staten räddade de stora bankerna, medan småföretag och vanligt folk fick leva med arbetslöshet, sparpaket och nedskärningar i välfärden.

Men efter att den flytande växelkursen börjat gälla, började Sverige sakta men säkert att få igång hjulen igen.

Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå hur kritisk Lars Wohlin var när det åter började talas om fast växelkurs, nu i form av att införa euron i Sverige. Han är kritisk till att Sverige inte begärde undantag från euron i förhandlingarna om EU-medlemskapet.

”Varken regeringen Bildt eller Göran Persson (S) ville ha ett undantag, man ville få med oss i EMU och euron. Men det sa man inte inför EU-omröstningen, för då hade det blivit nej till EU.”

Eftersom man till svenska folket sagt att vi inte behöver gå med i euron, även om avtalet om EU-medlemskap kräver det, föreslog Carl Bildt en folkomröstning i riksdagsdebatt 1997, något som de flesta borgerliga och socialdemokraterna inte ville. Trycket blev dock så starkt att man tvingades hålla folkomröstning, som till slut hölls 14 september 2003.

Lars Wohlin var med att bilda organisationen Medborgare mot EMU. Med fastlåst valuta och utan penningpolitik skulle instabiliteten i svensk ekonomi öka, skrev han då. Staten skulle tvingas ha ett högre budgetöverskott som buffert, vilket innebär högre skatter för folket. Euron skulle fördjupa lågkonjunkturer och elda på högkonjunkturer, en förödande procyklisk effekt som förvärrar kriser.

Wohlins sakliga argument kom att dominera valrörelsen och ja-sidan hade svårt att svara, eftersom man inom ja-partierna aldrig grundligt diskuterat för- och nackdelar med euron. Det var bara något som skulle införas. Punkt slut.

Nej-sidan vann ju också tydligt, med 55,9 procent av rösterna.

När Wohlin får frågan varför stödet fortsatt är lågt för euron i Sverige svarar han, ”Det har gått bättre för oss utanför euroområdet, folk ser att euron skapar fler problem än den löser. Samtidigt ser de att problemen hopa sig ute i Europa, det är svårt att kalla det här för ett fredsprojekt.”

Wohlin tror, likt förre brittiske finansministern Nigel Lawson, att euron kommer att braka samman. ”Sådana här system håller i 40-50 år, sedan går de sönder. Det är som öststaterna och muren. Och guldmyntfoten, de går sönder efter en tid. De här systemen som är tänkta att vara för evigt, de håller vanligtvis bara några få decennier, det har vi lärt oss av historien.”

Tillsammans med ekonomen Nils Lundgren bildade han partiet Junilistan inför EU-parlamentsvalet 2004. Partiet fick 14,5 procent och Lars Wohlin blev EU-parlamentariker vid 71 års ålder. Efter fem år där, lämnade han politiken.

Om dagens politik säger Wohlin att förändringarna av Sverige går för fort och han vänder sig mot att man inte får diskutera allvarliga frågor öppet. Det har ändrats något, och ”det beror uteslutande på att SD har blivit så stora, därför tvingas medierna och andra partier att förhålla sig till frågan om invandringens baksidor”.

Wohlins ledstjärna har varit att om man skjuter problem åt sidan, då växer de. Tar man direkt tag i problemen, så löser man dem enklare. Och så framstår Wohlin i biografin: som en handlingens man, snarare än ordets, och med en enorm integritet, i en tid då följa etablissemangets röst blivit högsta mode, hur platt, tom och innehållslös den än är.

Författaren summerar om Lars Wohlin, ”Kampen mot euron är en insats som måste skrivas in i historieböckerna, detta trots att de medier vars agenda var att driva in oss i euron, av naturliga skäl, tystnade väldigt snabbt i ämnet efter september 2003.”

Man kan inte annat än instämma.

Det här inlägget postades i Pengar, politik, SAMTIDEN, Socialdemokrati. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Lars Wohlin räddade Sverige från Euron

  1. Torsten Sverenius skriver:

    Hej Filosofen! Tacksam om bifogade stycke i texten stryks, eftersom det inte finns med i min bok och inte alls stämmer med fakta. Lars fick inte något sådant uppdrag och skulle aldrig ha tackat ja till något sådant som att söka stöd för svenska kronans fasta kurs. Det var något som artikelförfattaren hade missförstått och som sedan strökt ur texten i artikeln som Samtiden publicerade. Personen som fick nämnda uppdra var i stället Olle Wästberg.
    / Tack på förhand! / Mvh Torsten Sverenius / författare till biografin om Lars Wohlin

    Tack för det kvalificerade tipset. Hela stycket är nu struket! Ove Svidén

    Här texten som bör strykas:
    ”I den rollen fick han på uppdrag av finansminister Anne Wibble besöka en rad europeiska huvudstäder 1992 för att söka stöd för svenska kronans fasta kurs inom ERM. Franske finansstatssekreteraren Jean-Claude Trichet var positiv, men i övrigt fick han tummen ner. Centralbankerna inom ERM stödköpte franc och pund för att hålla kurserna uppe, när dessa valutor var satta under press. Men inte svenska kronor.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *