Mauricio Rojas ville ställa krav i integrationspolitiken

Att ignorera 15-20 procent av folket går emot idén om demokratin, säger Mauricio Rojas i intervju inför nya jobbet som rådgivare åt Chiles president. För 15 år sedan blev han hånad och utjagad från svensk politik när han ville ställa krav i integrationspolitiken. Nu önskar borgerliga att han kom tillbaka.Docenten i ekonomisk historia var en flitig debattör i integrationspolitiken i slutet av 1990-talet, då på tankesmedjan Timbro, och i början av 00-talet som folkpartistisk riksdagsledamot. Han gjorde den första studien om utanförskapsområden och satte fingret på att integrationen inte fungerar. Det var inget som riksdagspartierna ville höra.

– Jag blev utsparkad, säger han till SvD. Idag konstaterar han att han gjorde fel. ”Även om jag hade rätt i sak, hade jag fel i tid. Det är självmord i politiken.”

Många inom borgerligheten önskar att kunde komma tillbaka till svensk politik, nu när de flesta erkänner att han hade rätt. I den tankegången ligger det underförstådda tankegången att om man lyssnat på Rojas då, hade inte Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Men Rojas får nu nytt jobb nära presidenten i Chile.

– Jag har sagt min sak, jag är färdig med Sverige på det viset, säger han.

Rojas har en positiv bild av Sverige, trots hur han blev förföljd, hånad och utfryst, inte minst av de borgerliga som stod honom närmast. Genom att lämna landet undvek han att bli bitter.

Hösten 2015 skrev Mauricio Rojas att fegheten och oviljan att ta itu med växande integrationsproblem skulle göra Sverigedemokraterna till landets största parti. Det tror han inte längre.

– Vi fick en chock hösten 2015 som gjorde att politiken och migrationsproblematiken ändrades. Vi har idag också ett ledarskap inom Moderaterna som jag är glad över. Det är personer som kan göra något betydelsefullt. De säger som det är och har en vilja som jag inte sett tidigare. Det kommer inte att vara lätt. Mycket mer måste göras än det jag sa för 10-15 år sedan. Situationen har förvärrats på många sätt. Problemen växer, exponentiellt i vissa fall.

– Vi måste vara osvenska och konfrontera [dem som utgör problem], måste säga nej, måste ställa hårda krav. Och öppna nya möjligheter. Vi måste vara hårda med villkoren, men samtidigt se till att det finns en väg för dem som vill komma in. Tillmötesgående utan att vara naiva. Det finns saker man inte kan tolerera.

– Skulle man blunda inför de växande problemen, med skjutningar och granater och återvändande från IS, då kommer det att slå tillbaka. Men jag tror att landet är på väg att mogna. Jag predikade att vi kommer att få ett stort Sverigedemokraterna, och det fick vi. Nu finns de här.

– Dessutom tycker jag att man ska samtala med dem. Man kan inte utesluta ett 15-20-procentsparti. Man ska sätta sig och se om man kan komma överens om någonting. Markera skillnader, givetvis. Men partiet representerar vanliga människor som är trötta och rädda och som kräver åtgärder. Demokratin kräver att man sätter sig vid bordet och samtalar.

– Att ignorera 15-20 procent, över en miljon människor, går emot idén om demokratin och den sitter djupt i Sverige, summerar Rojas.

Han sätter stort hopp till nya moderata partiledningen. Men Moderaterna går inte till val ensamma, utan som en del av en allians. Och de andra partierna i den alliansen är inte alls lika öppna och raka med problemen. De går i vissa fall i rakt motsatt riktning och vill göra det enklare för anhöriginvandring.

Ett villkor för att den politik Rojas vill se ska ha någon trovärdighet i väljarnas ögon, måste Moderaterna hänga av C, L och KD. Partiet måste gå till val på sin egen politik och inte kompromissa om den. Hur troligt är det?

Risken är stor att allianspartierna kommer att stå för en utslätad politik som innebär att man blundar för problemen.

Rojas pekar på framsteg i ett parti inom politiska etablissemanget, och frågan är om det betyder något alls för regeringsalternativen som i nuläget söker väljarnas förtroende. Jag tror inte det. De öppna gränsernas utopi behåller ett fast grepp om de gamla partierna. Och några samtal med SD-ledningen lär inte ske. Sådana samtal framstår som mer osannolika ju närmare valdagen vi kommer.

Rojas har alltså en alltför optimistisk syn på hur mycket det gamla partisystemet egentligen lärt sig och graden av förnyelsebenägenhet. I den meningen har han inte förändrats sedan han körde huvudet i väggen förra gången.

Jag vänder mig också mot premissen att SD-väljare skulle gå till Moderaterna bara de blev lite ärligare i sin verklighetsbeskrivning. Ett skäl till att Sverigedemokraterna under lång tid kunnat hålla en rak och fast kurs, är den ideologiska förankringen i konservatismen. Därför skäms de inte över att vara svenskar från den internationella arenans periferi, så som etablissemangspartiernas företrädare gör. Man är istället stolt över sina rötter, kultur och traditioner. Sådant kan inte urbana storstadsliberaler som skryter om sina kontakter i Bryssel.

Den stora utmaningen för såväl liberaler som socialdemokrater är att de föraktar de konservativa dimensioner som i globaliseringens tidevarv, paradoxalt nog, efterfrågas alltmer av alltfler i väljarkåren.

Här är Sverigedemokraterna i samklang med de många människorna. Det har andra partier svårt att ändra på.

Det här inlägget postades i DÖ DecemberÖverenskommelsen, Mauricio Rojas, SAMTIDEN, VärldsGemenskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *