Statsministern i en dödsdans med kommunisterna

Finns det en huvudförklaring till att Sverige har hamnat i det läge vi befinner oss i? Det mesta har gått käpprätt utför de senaste åren; Utanförskap, eskalerande kriminalitet inklusive grova brott som mord, mordförsök, skjutningar på gatan, våldtäkter och andra sexuella trakasserier, sjukvårdsköerna, alieneringen hos sjukhuspersonal, poliser, bibliotekspersonal, lärare m.fl., skolans mer eller mindre kollaps, universitetens förflackning med en massa pseudo ämnen och politisk ”skolning” av professorer och lärare, regeringens och myndigheters ”mörkningskultur”, svagt ledarskap i statliga myndigheter mm, mm.Ett ”problem” i sammanhanget, rent pedagogiskt, är att svensk ekonomi för närvarande går bra då vi befinner oss mitt i en högkonjunktur. Det är en allmänmänsklig erfarenhet att om ”pengarna strömmar in” så kan många problem helt enkelt oförmärkt passera förbi, sopad under mattan. I ett trängt ekonomiskt läge blir läget helt annorlunda. Och ingen sunt tänkande människa kan hävda att den sittande regeringen har någon del i vårt näringslivs framgångar.Den tredje franska republiken (1870-1940) kom till efter Frankrikes förlust mot Tyskland och det andra kejsardömets kollaps. Frankrike har en lång historia av antisemitism som flammat upp och svalnat från tid till annan. Efter förlusten i det tysk-franska kriget bröt en ny våg av antisemitism ut i Frankrike och förgiftade samhällsklimatet. Som en följd av denna uppflammande antisemitism anklagades 1894 en fransk judisk officer, Alfred Dreyfus, för förräderi då han påstods ha försett Tyskland med hemliga uppgifter. Bevisen var obefintliga men Dreyfus dömdes och hans militära galoner slets av hans uniform. Han blev varg i veum.

Författaren Émile Zola tog sig an fallet och skrev artikeln betitlad ”J´acusse” i tidningen L´Aurore i januari 1898. Artikeln skrevs i form av ett öppet brev ställt till republikens president och betraktas som presshistoriens mest berömda artikel.

Artikeln sågs som en smädesskrift och ansågs ärekränkande varför Zola dömdes till ett års fängelse och 3000 francs i böter! Effekten av Zolas inlägg blev dock att rättegången mot Dreyfus togs om, men där man fortfarande kom till slutsatsen att Dreyfus vara skyldig. Han benådades dock av presidenten. Först 1906 blev Dreyfus helt rentvådd och friades från alla anklagelser. Men då var Zola redan död.

Om man skall försöka finna en huvudförklaring till Sveriges förfall i en mängd avseenden så tror jag det är följande;

Under en följd av år har politiker, media, akademiker och myndighetspersoner lyckats förena sig i en radikal och världsfrånvänd samhällssyn som mer eller mindre har påtvingats befolkningen och som kan sammanfattas i ett antal stickord; Värdegrund, alla människors lika värde, mångkultur, antiintellektualitet, antisemitism, extremfeminism, humanitära stormaktsambitioner, historielöshet, självförnekelse, accepterande av den islamiska kulturen, den svenska kyrkans avkristnande, bildningsförakt.

Socialismen har inte endast kapat åt sig problemformuleringsprerogativet utan även rätten att ge de ”korrekta” svaren. Även liberaler inom politik och media har köpt det hela med hull och hår.

Dessa ”teser” har pådyvlats oss medborgare och med tydliga hot om att om vi inte ”anpassar oss” till ”normen” så kommer vi att angripas av en slags inkvisitionsdomstol som få enskilda kan stå emot och ingen som är beroende av den politiska eller mediala sfären för sin försörjning mäktar utmana.

De som tycker ”annorlunda” än denna norm har stämplats som vår tids leprasjuka. I stället för en klingande klocka om halsen för att varna ”allmänheten” och alla ”goda” så sker en omedelbar publik avrättning där exekutionspatrullen framför allt består av en stor del av gammalmedia och public service samt officiellt självständiga enheter eller personer som de facto står under socialismens domvärjo, t.ex. Expo och låtsashistorikern Henrik Arnstad som för tänkande individer måste framstå som en ”knäppgök” men som ofta citeras av inte minst vår statsminister.

Det handlar om demonisering som i samhället skapar en rädsla jämförbar med vad som gäller i auktoritära eller diktatoriska länder.

Vi kastas inte i fängelse men får en lepraskylt och en klingande klocka runt våra halsar. Avvikande idéer från den statuerade normen betraktas som forna tiders blasfemi. Invandrings- och immigrationspolitiken kanske är den mest brännmärkta frågan och den som dristar sig att ha synpunkter här får kliva på äggskal för att inte klassificeras som invandrarfientlig, rasist eller ännu värre, fascist eller nazist.

Sådant har det svenska klimatet blivit vilket naturligtvis är en stor olycka för landet. Det finns en slags naturlag som säger att när tillräckligt många maktcentra sluter sig samman med enhetliga åsikter så väntar en våldsam motreaktion så småningom. Man kan pumpa en ballong betydligt mer än vad man i förstone tror, men förr eller senare spricker den.

Vilka är då de skyldiga? I och med att nästan alla politiska partier, nästan all media och nästan alla myndighetschefer, inklusive domare, åklagare och polis har slutit sig samman, eller åtminstone ställt sig i ledet, finns det ingen enskild eller några få att ställa till svars. Detta är den ideala situationen för åsiktsförtryck och de facto inskränkningar i yttrandefriheten och därmed ett reellt hot mot en levande demokrati.

När statsministern nyligen kallade till blocköverstigande överläggningar om det eskalerande våldet uteslöts Sverigedemokraterna. Och det trots att det var SD som först såg massinvandringens konsekvenser och sambandet mellan brottslighet (mord, mordförsök, misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier m.fl.) och den totalt misslyckade immigrationspolitiken. Det är mobbing och ett uttryck för den ”leprastämpling” som jag talat om tidigare.

Statsministern dansar en dödsdans med kommunisterna och miljöpartiet och spelar vänsterpressen, delar av socialliberalerna och public service i händerna. Innan denna onda bindning kapas kommer inget av konkret värde ske vad gäller flera av våra största samhällsproblem.

Någon Zola kommer inte att träda fram vare sig från den politiska, akademiska eller kulturella sfären.

Merparten av journalistkåren har fått sin skolning, om det ens kan kallas så, på Journalisthögskolan som Janne Josefsson så träffande kallade ”kommunisthögskolan”. Namnkunniga ”goda” män härjar fritt på söders krogar och beter sig som grisar på sina tidningsredaktioner och inom public service väggar. De ”goda” kvinnorna tar emot och tiger då arbetet, flärden och ”kändisvärlden” väger tyngre än deras anständighet och självrespekt. Sådan är socialismen och har alltid varit, förljugen.

P.S. Varför är svenska tidningar så vänstervridna?
Svar: Ecklesiastikminister Palme tillsatte en karismatisk kommunist som rektor för Journalisthögskolan i Stockholm 1967!
(Anonym SVD Redaktör)

 

Det här inlägget postades i Maktmissbruk, Media, migration, Socialdemokrati, Terrorism. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *