Djärv hypotes: S+SD i en modern samlingsregering?

Det finn ett alternativ som lätt skulle bryta det parlamentariska dödläget, men som ingen berör. Det finns substantiella skäl att analysera vad ett samarbete mellan S och SD skulle kräva.Efter Åsa Linderborgs insiktsfulla kulturartikel i Aftonbladet igår (se mer här), väcks hos mig frågan vad som skulle hända om Socialdemokratin släppte vulgärvänsterns identitetspolitik och istället sökte sig till arbetarrörelsens rötter.

Enligt Sverigedemokraterna är det svenska folkhemmet som växte fram under 1950-talet något av ett ideal. Och det samhället var i mycket hög grad präglat av Socialdemokratin (och Bondeförbundet, som satt i regeringen under större delen av detta årtionde).

I partiets senaste jubileumsskrift (2013) konstaterar Mattias Karlsson, gruppledare i riksdagen och chefsideolog, att ett bärande skäl till att Sverigedemokraterna bildades 1988 var att Socialdemokratin övergivit de gamla, pragmatiska idealen för att istället avfalla till radikalism.

”Den svenska socialdemokratin lät sig svepas med av den radikala vänstervind som blåste över västvärlden kring 1968. Folkhemstanken och Per-Albin Hanssons gemensamhetssträvanden och sociala patriotism förkastades i en handvändning och ersattes istället med klasskamp, könskamp, internationalism och mångkulturalism.”

I historiska backspegeln finns alltså stora beröringspunkter mellan S och SD. Och den som besöker i Sverigedemokratiska evenemang finner att huvuddelen av partiets medlemmar är löntagare som på 50-talet med stor sannolikhet hade varit aktiva i arbetarrörelsen.

Låt oss för en sekund bortse från att samhället förändrats sedan 1950-talet, för att istället fokusera på värderingar som gäller över tid.

Folkhemmet, som var en konservativ idé, gjorde att Per Albin Hansson kunde mota bort socialistiska internationalismen för att istället bygga nationell välfärd samt avvisa klasskamp för att tvärtom omfamna samförstånd.

Det Sverigedemokraterna idag står för är att värna välfärden, vilket kräver en nationell avgränsning på vilka som omfattas. Inget annat parti erkänner detta faktum. De etablerade partierna leker istället med kosmopolitiskt utopiska tankar om en gränslös värld, även om dessa förutsätter att svensk välfärd avskaffas. Försvinner.

Här har man alltså intagit Socialdemokraternas gamla roll, medan S idag låter sig fångas av vänsterns internationalistiska locktoner. Just de som Per Albin fördrev.

På samma sätt står Sverigedemokraterna idag för gemenskap och sammanhållning byggt på den svenska kulturen, traditionerna och historien – det som Per Albin en gång betonade före klasskamp och motsättningar i samhället mellan olika grupper och kollektiv.

Är det då möjligt att på 2010-talet värna samma syn som på 1950-talet? Ja, absolut. Dessa värderingar uppfattas visserligen i vår tid som betydligt mer konservativa än de gjorde då. Men det beror ju i hög grad på att vänsterradikalismen blivit så extrem. Vi talar här om relativa begrepp. Den som då stod med Per Albin uppfattades som radikal samhällsförändrare, men den som står på exakt samma fläck nu, med dagens ögon, uppfattas som socialkonservativ. Det som då var nytt, är idag ”gammalmodigt”.

För att upprätthålla folkhemmet nu krävs också en annan politik än då. Man måste tydligare än vad Per Albin behövde, göra skillnad på frihandel i globaliseringens anda å ena sidan, och kosmopolitiska drömmar om öppna gränser för folkvandringar och migration å den andra. Per Albin behövde inte göra detta, eftersom det var svårt och dyrt för människor att resa. Gränserna var då mentalt och praktiskt skarpa, och behövde därför inte – som nu – konkretiseras och beslutas både juridiskt och politiskt.

Per Albin överbryggade dåtidens klassmotsättningar genom att avvisa konfrontation mellan arbetarklass, medelklass och överklass. Idag innebär den värderingen att avvisa konfrontationer mellan grupper av människor på andra kollektiva grunder, som identitetspolitiska.

50-talets teknik är naturligtvis inget att se som förebild. Då startade en TV-kanal, idag flyr publiken från tablålagd TV till playtjänster som helt befriar filmer och program från TV-kanaler. Så är det på många områden. Exempelvis borde den mångfald av välfärdstjänsterna som växer fram få fortsätta, men alla skattemedel ska knytas till tuffa kvalitetskrav. Skolor, boenden och sjukvård som inte uppfyller konkreta kvalitetskrav ska inte erhålla skattemedel, vare sig de är offentligt drivna eller privata.

På samma sätt som på 50-talet borde betydligt större andel av BNP gå till infrastrukturinvesteringar än nu. Skolorna är centrala för social utjämning och borde räddas från flumskolans pedagogik och återupprättas som auktoritativa utbildningsanstalter där studiero råder.

Ett mycket stort grundavdrag skulle innebära att låginkomsttagare helt slipper inkomstskatt så länge lönen behövs för den egna försörjningen.

Varför skulle inte Socialdemokratin kunna återgå till att värna sina egna gamla värderingar, just de värderingar som förklarar varför partiet lyckades sitta så länge vid makten under förra århundradet?

Ja, jag tror att om Per Albin kunde vakna upp ur sin eviga vila och fick söka stöd för sin politik bland dagens partier, är jag övertygad om att Sverigedemokraterna skulle tillhöra dem han vände sig till (se figuren nedan).

Här finns substantiella skäl till varför S och SD skulle kunna finna gemensamma beröringspunkter för det arbetande folket.

Men det kommer knappast att ske.

Socialdemokratin är infiltrerad och marinerad av kulturvänsterns radikalism där privatlivet politiseras, snarare än att lösa de stora samhällsproblemen i vår tid. Men tänk om. . .


Källa: ledarartikeln Ny politisk skala behövs.

Det här inlägget postades i Framtid, Maktmissbruk, Människa, MOR, Sagan om en bättre värld, Terrorism, VärldsGemenskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *