Kommunernas lönsamma tjuv- och rackarspel

Tvångsomhändertagande skapar kriminella ungdomar!

Men LVU, Lagen om Vård av Ungdomar är ju till för motsatsen?

Varför har samhället fått rätten att med en enkel orosanmälan, anordna ett brutalt tillslag med polis och socialtjänst för att med våld ta ett barn från skolan eller från familjen?

Jo, den lönsamma kommunala människohandeln är en attraktiv storindustri för familjehem och HVB-hem (Hem för Vård och Boende).

Minst trettio tusen svenska ungdomar per år drabbas. Och de sociala tjänstemän som har rätten att peka ut en familj med en orosanmälan är ofta även delägare i den lönsamma HVB-verksamheten. Och invigda Förvaltningsrätter och Kammarrätter i landet ser till att endast säg 5% av de tvångsomhändertagna kommer tillbaks till familjen de kidnappats ifrån innan de förklaras mogna vid 18-21 års ålder! Något annat sker, än det som FN:s Barnkonvention säger: att barnens bästa ska vara riktlinjen för myndighetsingripandet…

Författaren Sofia Rapp Johansson konstaterade i sin bok att hon blivit sexuellt utnyttjad i tio av de elva familjehem hon blivit omplacerat till under sin uppväxt.
Åsa Harryson beskriver i sin bok: KAMPEN OM SVERIGE; Sveriges Moment 22! hur hennes två egna barn blivit kriminella via sina vistelser i samhällets slutna ’vård’ (som visar sig vara vanvård utan annat intresse än lönsam förvaring av vinstgivande företag utan professionell bemanning, intresse, ork eller tid att lyssna fram barnets erfarenheter)

Storebror Kommunen har rätt!

Ove Svidén lyssnade i tjugo år, med stigande fasa på olika berättelser från ca 50 mödrar och fem fäder om hur systematiskt landets lönsamma kommunala människohandel var organiserad.

Är det kanske nu dags att Sverige inser att det är landets egna korrupta kommunala myndigheter som är bakgrunden till den snabbt ökande ungdomsbrottsligheten?
Hemska tanke!

Är det dags att åtala svenska myndigheter i samverkan för det smarta LVU/HVB-Systemet?

Är det dags att stämma Staten för att de sociala myndigheterna som i stället för att hjälpa familjerna med att fostra barnet till dugliga medborgare, med smarta tvångs-omhänder-taganden som  för in de vilsna unga, på brottets bana?

Är den blandekonomiska svenska modellen med bolagiserad vanvård det svenska medborgare får hålla tillgodo med, när det politiska frälset i kommunledningens toppjunta skor sig ekonomiskt på skattebetalarnas pengar? Hur länge efter Sovjetunionens fall ska den totalitära svenska kommun-istiska demokratin hålla?

Är det i NKMR, Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter vi hittar de kunniga jurister, utredare och advokater som kan föra LVU-målen till rätt nivå och lämplig internationell domstol?

Det här inlägget postades i LVU, Maktmissbruk, Pengar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Kommunernas lönsamma tjuv- och rackarspel

  1. Anledning till varför människor röstar på SD skriver:

    Sådär ser ut människor som upfostras och tas hand om av socialtjänsten: dålig upfostran, dåligt liv, unga hamnar i kriminalitet och de får dåliga framtidsutsikter. P.g.a. dålig och otrygg socialistisk liv, omänskliga offentliga tjänster till fattiga medborgare och svenskarnas stor social otrygghet samt 0 respekt från kommunanställda / tjänstemän, fler och fler av svenskar röstar på SD i hopp på ett värdigare liv, på bättre offentliga tjänster och på mer respekt från myndigheter till medborgare. Många människor i Almgården är berörda av socialtjänsten och därför deras liv går bara djupare och djupare in i helvete, eftersom socialen ser till för att förstöra för barnen så mycket de bara kan på alla nivå och på alla platser barnen vistas på. När barnen bli till ungdomar, då litar de inte mer på vuxna, och särskild inte på de empatiberövade hjärtlösa statliga eller kommunala anställda som förstörde deras liv så mycket , de hatar och fruktar skolanställda, socialen och polisen och därför de hamnar i kriminalitet. Röstandet på SD har inte mycket med ”flyktningskris” att göra.

    Almgården– Rosengårds bortglömda granne
    Publicerad: Idag 07:35
    Almgården är det vita miljonprogrammet där invånarna bott i Sverige i flera generationer. Ändå har befolkningen problem som bara brukar tillskrivas invandrartäta områden: Utanförskap, otrygghet och språkproblem.
    Det är mest känt som ett av SD:s starkaste fästen i landet. Många invånare skyller sina bekymmer på invandringen i grannområdet Rosengård.
    Men det är inte hela sanningen.
    Grå Adidasbyxor, svarta vinterjackor, nerdragna luvor. Unga killar från området sneglar åt en polisbil som kör förbi.
    Andel med utländsk bakgrund. Utländsk bakgrund (född utomlands eller i Sverige av två utlandsfödda föräldrar): Almgården 32 procent (Av de utlandsfödda kommer hälften från Danmark och Polen), Rosengård 88 procent, Malmö 42 procent (Majoritet från Irak och forna Jugoslavien). När mörkret faller över de vita tiovåningshusen som höjer sig mot himlen samlas tjejer och killar vid en närliggande mack. På andra sidan bilvägen som skiljer Almgården från resten av Malmö. Här brukar polisen stoppa killarna. På grund av deras utseende, är de säkra på. De som kommer härifrån blir inte behandlade på samma sätt som unga från finare delar av stan. Almgården är vår bortglömda historia.
    En blind fläck på den svenska kartan. Området uppmärksammas bara kring valtider, som ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen i Sverige. 35,6 procent av invånarna röstade på SD i förra valet. I ett land besatt av färg är ett vitt miljonprogram med segregation och språkproblem svårplacerat. Passar inte in. Att det funnits områden med utanförskap, missbruk och fattigdom redan före invandringen, så sent som för fyrtio år sedan, tycks få kännas vid. Innan flyktingar, arbetare och lycksökare sköljde över landet var ju Sverige ett homogent och harmoniskt land där alla var lika och förstod varandra.
    De snaggade honom. Enkelt, snabbt, billigt. Nu när han är vuxen vill han aldrig vara snaggad igen.I en liten etta högt i ett av de vita tiovåningshusen.
    Mikael ”Den siste gentlemannen” Svensson står framåtlutad över handfatet på toaletten. Vattnet rinner ner över hans blonda hår. Så ljusblont att det nästan är vitt.
    Några minuter senare höjer han huvudet ovanför kranen. Han kammar håret bara för att snart rufsa till det så att alla hårstrån står upp. Sedan tar han fram hårspray. Mycket hårspray. Till slut ligger det som ett moln över toaletten och ingången.
    Han ställer sig med ansiktet framför spegeln och tittar granskande.
    Mikael Svensson, ”Den sista gentlemannen”, har haft en uppväxt där det ofta inte funnits pengar. Att hjälpa familjen har kommit först. Hans favoritsuperhjälte är Stålmannen för att han står upp för samhällets svaga. När Mikael Svensson var liten hade familjen inte råd att ta honom till frisören. De snaggade honom. Enkelt, snabbt, billigt. Nu när han är vuxen vill han aldrig vara snaggad igen. Han vill ha hår. Vårdat hår som syns och tar plats. På morgnarna hoppar han över frukosten men aldrig fixandet med håret. När han ska ut och festa, som i kväll, är det som en ceremoni.
    När man svänger in på Almgården finns en Ica-butik till höger. Den enda butiken. Här utanför förekommer droghandel. Men det är också den enda samlingsplatsen på området. ICA är Almgårdens enda butik och dagliga samlingsplats. Här vet ägaren allt om alla. En del invånare betalar på krita. Utanför butiken langas knark, enligt polisen. Lamin och Kevin funderar på att gå på en hemmafest på kvällen.
    Klockan sex på morgonen öppnar den. Färska smörgåsar säljer bra.
    En del handlar på krita. Butiksägaren vet att han får pengarna så fort socialbidraget betalas ut.
    Hon har kastat ut exets saker ur lägenheten. Knark, säger hon.
    Utanför butiken tänder en kvinna en cigg. Hennes hund skäller på svarta saker.
    Den tjugofemåriga kvinnan vågar inte gå ut i området när det är mörkt. Flera vänner har berättat att män hoppat fram ur buskar och försökt antasta och våldta dem. Hon pekar på andra sidan vägen. Just nu mår hon dåligt för att det är slut med hennes ex. Hon har kastat ut hans saker ur lägenheten. Knark, säger hon.”Good night left side”, står det i ett klistermärke som någon satt upp på gången in i Almgården. En bild på en figur som blir sparkad i bröstet. Nynazistisk reklam.
    25-åringens ex var med i ett medborgargarde som var uppe i Stockholmsförorter och slog unga killar som tände eld på bilar. Det tycker hon är bra. När poliser inte får göra något måste vanliga människor ta tag i det.
    Hon säger att det är för mycket integration i dag. Att ingen pratar om det men att det är ett problem med all integration.
    På Almgården finns fler unga mammor än i resten av staden. Ute på gården står två barn och tittar på teve genom en av grannarnas fönster. ”Det är nästan alltid någon tecknad film på teven här”, säger en av flickorna.
    Ovanför Den siste gentlemannens säng i vardagsrummet hänger en tavla som föreställer två händer. De håller i varandra. Han föreställer sig att det är äldre släktingar som vakar över honom. Familjen kanske inte har så mycket pengar men de är rika på gemenskap.
    Den siste gentlemannens favoritfilm är ”Romeo och Julia”. Han har sett den tjugosex gånger.
    Bristen på pengar har stärkt familjebanden. När han var liten hade familjen inte råd att åka utomlands på semester. Det gjorde inget. En picknick kunde räcka, bara de var tillsammans.
    Mikael Svensson sätter på musik på datorn och höjer volymen på högtalarna.
    Han drömmer om den stora kärleken. Favoritfilmen är ”Romeo och Julia”. Den har han sett tjugosex gånger. Historien om de förälskade som inte kan skiljas åt. Balkongscenen, då Romeo förkunnar sin kärlek för Julia, är favoriten.
    När Den siste gentlemannen dejtat på ”Tinder” har de flesta tjejer varit ytliga, de vill ligga med någon vältränad som har en dyr bil. Själv vill han ha någon som gillar honom för den han är. Någon ödmjuk, jordnära.
    Han tar fram en liten parfymflaska. En sak han lärt sig om kvinnor är att de inte vill att killen har parfym på halsen. De vill inte få parfym i munnen när de kysser killens hals. Han trycker på parfymflaskan och sprayar bakom örat, på håret och flera gånger under tröjan.
    Mikael Svenssons föräldrar flyttade till Almgården efter en konkurs. Vänner slutade att höra av sig. Familjen tvingades flytta ut ur villan de bodde i.
    Då fanns farmor redan på Almgården. Tack vare hennes kontakt med fastighetsägaren Ulla Åberg, som ägde husen här, kunde familjen också få en lägenhet.
    Idag bor både farmor, föräldrar, äldsta systern med son, yngsta systern med man och barn, samt hans farbror inom en radie av bara några hundra meter.
    Almgården är en del av det bortglömda Sverige. Ett miljonprogram drabbat av drogmissbruk, utanförskap och arbetslöshet. Där de flesta invånare bott i Sverige i flera generationer.
    Almgården är som en ö av betong. Vid var sin sida av ingången står gula femvåningshus på rad som ett skyddande fort.
    Två väldigt olika områden ligger precis bredvid.
    Å ena sidan jämförelsevis välbärgade villaområdet Jägersro villastad.
    Å andra sidan Rosengård, känt för trångboddhet och invånare som bott kort tid i Sverige.
    När Almgårdsbor pratar om problem pekar de mot Rosengård. Där finns utanförskapet.
    Julian Suarez fick välja mellan att arbeta i Rosengård eller Almgården. Han valde det tuffaste alternativet.
    När de som bor i Jägersro Villastad talar om problem pekar de på Almgården, vars barn ofta går i samma skola som deras. Där finns utanförskapet, trasiga människor, högre arbetslöshet än i övriga Malmö, högt antal socialbidragstagare. Föräldrar i villaområdet säger att ”det märks vilka som är Almgårdsungar på skolan”.
    Inbäddat mellan områdets sista höghus och en grön park som påminner om landsbygd ligger Almgårdens förskola. Inne i ett av rummen spelar två förskollärare upp en pjäs. Julian Suarez sätter på sig en jacka och drar ner luvan över huvudet. Med klumpiga steg går han fram till Karin Eriksson som låtsas leka med lego. Han säger att han vill göra en legopistol. Men hon får inte vara med, för hon är tjej.
    Med ryggen lutad mot väggen står barnen och ser på. En flicka höjer handen.
    ”Stopp”, säger hon.
    Julian Suarez och Karin Eriksson stannar upp och vänder sig till barnen.
    – Vad gjorde vi fel? frågar de.
    För ett år sedan hände något på Almgårdens förskola. Personalen byttes ut. Många som hade jobbat där länge var utbrända. Orkade inte mer. Vikarier avlöste varandra.
    Karin Eriksson hade då arbetat i välmående Lomma och Limhamn. Nu ville hon någonstans där hon kunde påverka mer. Efter att ha pluggat till specialpedagog sökte hon nya utmaningar.
    När hon kom till Almgården blev hon chockad. Det hon såg fanns inte där hon arbetat tidigare.
    Julian Suarez hade fått ett val av sin chef. Arbeta i Rosengård eller Almgården.
    Var ville han helst jobba? undrade chefen.
    Var är det tuffast? löd förskollärarens motfråga.
    Han valde det tuffaste.
    På Almgårdens förskola har bråk varit vanliga. Barn har uttryckt sig med nävarna. Många har haft språkproblem, varit vana vid att vuxna talar till dem, inte med dem. Flickor har ofta blivit kallade ”hora”.
    Det var tydligt att många barn bar på sociala problem som kom hemifrån. Julian Suarez såg genast att de saknade något fundamentalt. Istället för ord använde barnen nävarna.
    Sämre förutsättningar
    Ny statistik visar att Almgårdens unga har sämre förutsättningar än unga i Malmö generellt. Områdets unga har betydligt större problem i bland annat följande:
    Historia av problembeteende inom familjen
    Användande av tunga droger
    Förstärkning av antisocialt beteende bland kamrater
    Källa: Malmö Stad, Räddningstjänsten Syd, polisen

    – När jag började här tänkte jag att barnen saknade hemmets struktur totalt. Ibland finns familjer med problem. Sprit. Ensamstående som har det tufft. Så kommer barnen hit utan grund. Så man måste börja om från början.
    De nya förskollärarna möttes av kränkta barn. Barnen hade lämnats ensamma och litade inte på vuxna.
    Det var mycket slagsmål på avdelningarna. Det var så barnen uttryckte sig. Fula, grova ord. Kränkningar.
    Det gällde att ge barnen ett språk.
    – Det viktigaste är att vi är närvarande, positiva vuxna, påpekar Karin Eriksson. Att vi fungerar som goda förebilder. Att vi samtalar och pratar med barnen. Inte skäller. Det blir bara ytterligare en kränkning. Det gör något med ens självkänsla. Det är mycket bättre att prata och förklara.
    Julian Suarez märkte att det fanns stort behov av att arbeta med jämställdhet. Tjejer och killar kunde inte sitta bredvid varandra.
    – Det var inte alla barn som hade respekt för kvinnor. En del saknar kanske manliga förebilder. Jag fick prata mycket med barnen. Förklara att ”om man säger hora till en liten tjej måste man tänka på att sin mamma och syster också är tjejer”.
    I ett av låghusen, med fem våningar, sjunker en man som kallas Sheriffen ner i stolen.
    Han sitter i vardagsrummet.
    Förr i tiden, ibland, säger han, har detta området kallats för Finkeldalen.
    Och du vet vad finkel är?
    Nya undersökningar visar att Almgården har en rad problem som sticker ut jämfört med resten av Malmö.
    Historia av problembeteende inom familj, konsumtion av droger, tidig debut av droganvändning, skolk, låg bekräftelse från skola och familj samt förstärkning av antisocialt beteende är större här.
    Bilden bekräftas av socialsekreterare som säger att det finns långvariga försörjningsproblem bland familjer i Almgården.
    Räddningstjänsten uppger att de tar upp fler larm från området än resten av distriktet. Det kan handla om hjärtstopp, att en livlös person hittas, eller någon som tagit en överdos.
    Telefonen piper hos Den siste gentlemannen. Ett sms från en tjejkompis som gjort slut med sin kille.
    Tjugoåttaåringen suckar. Flera av hans tjejkompisar har problem med sina killar.
    Våldsamma, drogmissbrukande, förolämpande killar.
    Det gillar han inte. Han ogillar killar som pratar illa till sin dam.
    Men så är han också den som kallas Den siste gentlemannen av de som känner honom.
    Madeleine Liljekvist föddes när mamman var sexton år. Hon växte upp med sina farföräldrar. Hon blev själv gravid som nittonåring, samtidigt som hennes mor väntade hennes bror. När himlen är klar ser man Danmark och vattnet mellan Malmö och grannlandet från högsta våningen i ett av höghusen. Det säger Madeleine Liljekvist, Den unga mamman.
    Lägenheten pryds av Buddhafigurer och citat med olika betydelser.
    ”Det viktiga är inte hur man har det… Utan hur man tar det…,” står det skrivet med fina bokstäver på en liten poster på väggen.
    Hade det varit en köpelägenhet hade vi kunnat säga att vi har havsutsikt, säger hon och skrattar.
    Den unga mamman ville visa sig själv att hon kunde stå på egna ben.
    Madeleine Liljekvist vill flytta från Almgården. Hon vantrivs och känner sig otrygg. Hon vill ge barnen något bättre än vad hon själv fått.
    Själv fick hon växa upp fort. Mamman var bara sexton år när hon fick henne.
    Det skulle prägla hennes liv. En känsla av utanförskap.
    Andel som studerar efter gymnasiet
    Almgården: 21 procent
    Rosengård: 24,6 procent
    Malmö i stort: 31 procent
    Pappan fanns aldrig närvarande.
    Vid tolv års ålder flyttade hon till sina farföräldrar.
    När hon var nitton år blev hon själv gravid.
    Samtidigt väntade mamman också barn, hennes bror.
    Dottern och mamman, som inte hade ”någon bra connection”, blev som väninnor. Madeleine Liljekvist ville visa sig själv att hon kunde stå på egna ben. Att hon inte skulle bli som sina egna föräldrar.
    På sin ena underarm har hon låtit tatuera in orden: ”never let the fear of failure keep you from living your life”. Den passar ihop med hennes trassliga bakgrund. En kusin som står henne väldigt nära gjorde en likadan samtidigt.
    Det är bara till att stoppa alla problem i ryggsäcken och fortsätta. Det sitter i mig, antingen klarar man det eller inte. Alla har vi olika sätt att hantera problem. Mitt sätt har varit att stoppa det i ryggsäcken, känna när jag är själv, bryta ihop när jag är själv, sedan gå vidare.
    Att vara mamma var ett ensamt jobb. Pappan till barnet spelade hellre tv-spel än bytte barnets blöjor.
    Men Madeleine Liljekvist tänkte inte låta det förstöra hennes och barnets liv. Hon gjorde slut.
    Livet blev ensamt.
    Vännerna hade lämnat henne. Långa nätter, amning, bajsblöjor. En ung mamma som inte kunde festa passade inte in i bekantskapskretsen. Alla slutade höra av sig. Till slut hade hon bara sitt barn. Och farföräldrarna som alltid ställt upp.
    Men så hände det. För två år sedan träffade hon kärleken. En man som också kommit ut ur en trasslig relation. Problemet var bara att han var vän med hennes ex.
    En förbjuden relation tog sin början.
    79 procent av Almgårdens invånare är födda i Sverige. Av de utlandsfödda kommer hälften från Polen och Danmark.
    I tv-inslag som gjorts om invånarnas SD-röster anklagas ofta unga från grannområdet Rosengård för vandalisering. Men lokala unga har själva legat bakom hot och skadegörelse. En föräldradriven fritidsgård som drevs på ideell basis stängdes i slutet av 2008 sedan vuxna misshandlats av unga Almgårdsbor. Numera finns bara en fritidsgård här, öppen enbart en dag i veckan.
    Sheriffen, Göran Svensson, sitter i vardagsrummet.
    Här bor vanligt folk. Som jobbar och sköter sig. Säger Sheriffen.
    Men det är nära till Rosengård här borta.
    Sverige har haft dörren på vid gavel för invandrare. De har inte sett vem fan som kommer hit. Australiens premiärminister välkomnar också invandrarna. Men rätta er efter våra lagar. Annars kan ni åka hem. Vi har inte bett er att komma hit. Så skulle man göra här också. Ställ krav.
    Sheriffen, Göran Svensson, vet att invånarna på Almgården är såna som gör rätt för sig. Visst, det finns några alkoholiserade gamla travkuskar. Men Sheriffen vet att nio av tio brott begås av invandrare. Det ligger i deras kultur, säger han. Foto: Meli Petersson Ellafi
    Sheriffen säger att han sett mycket i sitt jobb som taxichaufför. Sett hur svenskar inte får färdtjänsten förlängd medan invandrare som till synes inte har några problem får åka överallt.
    Och nio av tio brott begås av invandrare. Det kvittar om du trampar mig på halsen. Under tiden Sheriffen jobbade på taxi hade han körningar till häktet för att köra misstänkta till tingsrätten. Nio av tio transporter, det var invandrare.
    Det kan ligga i deras kultur. Inställningen att man vill ha snabba pengar. Och de vet att de inte får rejäla straff här. Kanske är straffen hårdare där de kommer ifrån, där de hugger handen.
    Sheriffens mobil ringer. Ringsignalen låter som en anka. Det är exet.
    När sonen ringer låter en motorcykel. När dottern söker honom skäller en hund.
    Almgården byggdes av storbyggmästaren Hugo Åberg i en tid då förslummade arbetarområden revs. Åberg hade själv växt upp under enkla förhållanden och kände till vilka sociala problem som fanns. Bostadsnöd, trångboddhet och en stor inflyttning som krävde fler bostäder.
    Almgården – otypiskt för sin tid
    Almgården är ett för sin tid både typiskt och otypiskt höghusområde. Det är speciellt såtillvida att det uppfördes av en enda privat byggherre, nämligen Hugo Åberg. De sex höga husen fick därtill en relativt säregen utformning med sina utvinklade gavlar. Samtidigt är kombinationen av lägre hus i gult tegel och högre hus klädda med skivmaterial karakteristiskt för tiden.
    Bebyggelsen har på tidstypiskt sätt grupperats med höghus närmast ett parkområde och lägre bebyggelse ut mot trafikleder. Områdets får sin identitet av de högre husens karakteristiska gestalter. Karaktären ges också av de påtagligt rytmiserade fasaderna och kontrastverkan mellan de lägre husens tyngre tegelfasader och de högre husens ljusa och lättare fasadutformning.
    Källa: Länsstyrelsen Skåne Län och Malmö Kulturmiljö, utdrag ur rapporten ”Bostadsmiljöer i Malmö”.
    1973 stod de sex tiovåningshusen och sju femvåningshusen med 995 lägenheter klara.
    Då hade Hugo Åberg avlidit i en bilolycka och dottern Ulla tagit över rodret. Husen var kvar i familjens ägo fram till 2014. Många som fick lägenheter hade förtur om de hade kontakt med någon som redan bodde där.
    Den unga mamman och hennes nye kille kunde sitta och prata och lyssna på musik hela nätter. De fann trygghet hos varandra. Det spelade ingen roll hur mycket exet hotade. De hade funnit varandra.
    Kanske är det så, tänker hon, att om båda har en trasslig bakgrund så hittar man gärna någon som är liknande. De drogs inte till någon som glidit på en räkmacka genom livet. De kunde förstå varandra.
    På den tiden lyssnade de på hårdrock. Men en kväll spelades en låt som sa allt de kände för varandra. Delar av texten finns nu inramad i köket.
    Madeleine Liljekvist dansar med sin svärfar på hennes sambos födelsedagsfest. Hon är tjugofem år och rädd utanför Almgården. Men trygg inom området, trots att hon vet att det finns knark och kriminella.
    Sheriffen har kört taxi sedan 1991. Han började tidigt kommentera och tillrättavisa andra förare på den interna kommunikationsradion. Därför döpte gamlingarna honom till Sheriffen. På den vägen är det. Inget avancerat, säger han.
    Redan när Sheriffen var tjugo år var han ute och röjde här i Almgården. Han hade en fjälla som bodde i närheten. Hennes far var glad för att spela kort och gå på Jägersro.
    När han sökte lägenhet sa fastighetsägarna Åbergs att han skulle skriva vilka av invånarna han kände. Fyra månader senare hade han fått sin hyresrätt.
    Idag betalar han 6 300 för sin trea. Nu är Almgården sålt till Akelius. Sheriffen tror att det kommer förändra hur området ser ut. När någon ny flyttar in renoveras numera lägenheten och hyran höjs till en kostnad många av de som bor här i dag inte har råd med.
    Under Den unga mammans tv står en gammal Nintendo 8-bit. Några spel funkar inte.
    Hon och killen brukar spela Super Mario.
    ”Kärleken ser inte med kroppen utan själen”, lyder ett inramat citat.
    Innanför Almgården, mellan byggnaderna, känner hon sig trygg. Inte utanför.
    Den unga mamman funderar på att tatuera in en Buddhafigur. En sån som syns lite här och var i lägenheten. Buddhafigurerna har ingen betydelse. Eller. Det är inget hon reflekterat över. Kanske att hon blir lugn av dem.
    Madeleine Liljekvist vantrivs på Almgården. Hon känner sig inte trygg. Kompisar har blivit utsatta för rån på cykelbanan. Hon har hört om kvinnor som blivit överfallna när de gått med barnvagn. Hon går i princip bara till lekplatsen när killen är med.
    En bekant blev överfallen i Trelleborg av flyktingar. Det kom för nära inpå.
    Hon säger att det finns droger, gängmedlemmar och kriminalitet i Almgården. Men det är inget som påverkar henne. Innanför Almgården, mellan byggnaderna, känner hon sig trygg. Inte utanför.
    För Karin Eriksson på förskolan står Almgården för gemenskap, vackra gröna omgivningar, närhet till parker. Och engagemang. Men många föräldrar tar sig inte ut härifrån. Ibland tar förskollärarna med barnen till andra delar av Malmö. Ställen många av dem aldrig besökt.
    Förskollärare väljer ofta bort Almgården. Karin Eriksson hoppas att det blir en förändring, att fler utbildade inser att det är här de kan påverka och göra skillnad.
    När de nya förskollärarna började arbeta för ett år sedan såg de att en del barn som snart skulle börja skolan inte kunde sitta längre än tjugo minuter. De började med att läsa en minut per dag. Sedan två. Det gällde att vara ihärdig. Nu kan de läsa en saga per dag. Tre pedagoger planerar varenda dag noga. På fredagen ska barnen veta precis vad som ska hända när de kommer tillbaka till förskolan efter helgen. Det skapar trygghet. De barn som tog mycket plats förr är lugnare nu. De som var väldigt försiktiga vågar mer.
    – Vi vill inte skälla på barnen, säger Karin Eriksson. De är vana vid att höra att allt är skit. Vi ändrar på det mönstret. Vi ger dem verktyg, sedan får de själva tillsammans fundera ut vad som borde göras annorlunda.
    Pjäsen som förskollärarna började med fortsätter. Barnen får spela rollerna. En pojke sätter på sig Julian Suarez jacka. Den är så stor att han försvinner i den. Nu visar barnen hur det ska gå till när de leker ihop.
    – Vi vill att de känner att de har inflytande över sin omgivning även utanför de här väggarna, säger Karin Eriksson. Att man kan förändra sitt liv om man vill. Det ska de ha med sig.
    Den siste gentlemannen plockar upp sin katt Smilla och gosar med näsan i pälsen.
    Här är det inte som på ställen där de flesta är rika. Här är det blandat. Och alla hälsar vid tvättstugan.
    En gång ringde en familjemedlem och lät skamsen, han behövde låna pengar, några tusenlappar. Men det var ingen stor grej egentligen, tycker Mikael Svensson. Inom familjen hjälper man varandra. Man biter ihop. Det är något han gillar med Almgården. Här är det inte som på ställen där de flesta är rika. Här är det blandat. Och alla hälsar vid tvättstugan.
    Den siste gentlemannen drömmer om att en dag blir rik. Då tänker han köpa ett hus med trädgård till föräldrarna som förlorade sin villa efter en konkurs. Foto: Meli Petersson Ellafi
    Mikael Svensson stänger av musiken från datorn innan han ger sig ut för att träffa vännerna. De ska ses på restaurangen Fridays. Innan han släcker lampan bäddar han sängen. Kanske träffar han någon i kväll.
    I låghuset ska Sheriffen berätta varför Almgården kallats för Finkeldalen.
    Var bor du? Almgården? Ah, du bor på Finkeldalen. Än i dag säger folk så.
    Förr i tiden, ibland, säger han, har detta området kallats för Finkeldalen.
    Och du vet vad finkel är?
    Jo, det är när du bränner brännvin hemma, då kan du få både bra sprit och du kan få finkel. Alltså dålig sprit.
    Var bor du? Almgården? Ah, du bor på Finkeldalen. Än i dag säger folk så.
    Madeleine Liljekvist, Den unga mamman, letar efter låten som hon och killen fastnade för när de blev förälskade. Den vars text finns inramad i köket.
    En stund senare spelas musiken i högtalarna.
    Båda sitter tysta en stund i soffan. Lyssnar. Det har bara gått två år men det känns som en evighet. Madeleine Liljekvist håller i deras sju veckor gamla son i famnen. Han har sovit sött i en timme.

  2. Mirza Ramic skriver:

    Blodtörstiga terrorister har inget hjärta att kidnappa Sveriges / Norges barn då kan ni föreställa sig var mitt hjärta placerar Sveriges/Norges barnkidnappar myndighet ?

  3. Stoppa "LVU"-lagen i år! skriver:

    – Tvärtemot lagstiftarens intentioner, har vi fått en återinstitutionalisering de senaste 25 åren, säger Bo Vinnerljung, professor på Socialstyrelsen, till DN. Det är en utveckling som är ovanlig internationellt.
    Orsaken tros bland annat vara kraftig ökning av vinstdrivande verksamheter. Dessa marknadsför sig för att fylla sina platser.
    – Vårdhemmen får upp till 4.000 kronor per barn och dygn, säger Birger Hjelm, ordförande i stödföreningen Samhällets styvbarn, till DN.
    – Det är ”big business” som aldrig förr.
    Det finns ingen övergripande bild av hur omhändertagna barn har det. Tillsynen brister i alla led, enligt docent Marie Sällnäs.

    ”Våldsam privatisering”
    – Det har skett en våldsam privatisering som saknar motstycke inom exempelvis äldrevård, skola eller liknande, säger Sällnäs. Det har inneburit att väldigt många former av vård har uppstått utan att någon har överblick.
    Sedan 1994 är Socialstyrelsen ansvarig myndighet för statistiken över socialtjänstens insatser för barn och unga. Statistiken innehåller de insatser som är individuellt behovsprövade och som beslutats enligt socialtjänstlagen (Sol) eller la­gen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
    I statistiken ingår vård med placering utanför det egna hemmet, vård med placering enligt LVU och omedelbart omhändertagande enligt LVU.

    Nära 30.000 i öppenvård 2006.
    Under 2004 påbörjade ungefär 7.200 barn och unga heldygnsinsatser enligt Sol och/eller LVU. Av dem var cirka 4.900 barn och unga nytillkomna.
    Drygt 20.200 barn och unga var någon gång under 2004 föremål för heldygnsinsatser. Familjehem var den vanligaste placeringsformen bland barn och unga.
    Hem med särskild tillsyn enligt LVU, så kallade 12 § hem, var betydligt vanligare bland de barn och unga som var omedelbart omhändertagna enligt LVU än för dem som var placerade för vård.
    Ungefär 28.600 barn och unga hade en eller flera av de redovisade öppenvårdsinsatserna. Öppenvårdsinsatser var vanligast bland 13–17-åringarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *