Antal asylsökande per miljon invånare

20.09.2014 07:43Publicerad 14 september 2014

Om Sverige omedelbart övergick till SD:s invandringspolitik och minskade invandringen av asylsökare med 90 procent så skulle landet fortfarande ha en större asylmottagning än de flesta andra länder i EU.

Genomsnittet i EU var under samma period 460 asylsökare per miljon invånare. Det gör att Sverige tar emot 1.060 procent fler asylsökare än medianlandet inom EU, Finland, som tar emot 285 asylsökare per miljon invånare.Om Sverige minskade sin invandring med 90 procent, till 332 personer under samma period, så skulle landet alltså fortfarande ta emot fler asylsökare än Finland och majoriteten av EU:s länder.

Källa: http://www.friatider.se/h-g-invandring-ven-med-sds-politik

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Antal asylsökande per miljon invånare

  1. Ann-Charlotte skriver:

    Folks oro kan inte avfärdas som rasism

    Publicerad 24 feb 2015 22:57

    Här är Ann-Charlotte Marteus samlingssida: Håller en klyfta på att öppna sig mellan folk och folkvalda?

    Nyligen skrev jag en text om den ”åsiktskorridor”som länge har styrt vad som är möjligt att säga om migrationspolitiken utan att brännmärkas som rasist eller allmänt vedervärdig. En korridor som jag hjälpte till att bygga.

    Krönikan fick min mejlkorg att svämma över. Somliga tonfall känner jag igen från förr, i mejl så hatiska mot invandring och ”PK-elit” att bokstäverna skälver mellan utropstecknen. Men de flesta tillhör en annan kategori, där en del är sammanbitna, andra uppgivna och somliga besvikna. En sak har de dock gemensamt: invandringshat är inte deras hobby.

    Men de är oroliga över migrationspolitiken.

    De tycker sig se ett förarlöst Sverige där ingen har händerna på ratten och ögonen på vägen. Färdplan saknas. Politiker och journalister svävar i det blå, talar gärna om värdegrund och mänskliga rättigheter, men ignorerar det praktiska: hur ekonomi och välfärd ska gå ihop, hur bostäder och jobb ska trollas fram på rekordtid.

    Många skriver att de bor i mindre städer med stor flyktingmottagning som frestar på systemen och vardagen. Journalister, föreställer de sig (med viss rätt), bor i gated communities i Stockholms innerstad – lyxiga fästen, från vilka vi slungar våra rasistdomar över landet.

    Den gamla slagdängan ”De kommer hit och stjäl våra jobb!” ser man inte skymten av i dessa mejl. Snarare fruktar människor ett tudelat Sverige med en permanent invandrad underklass, arbetslös och isolerad, och en medelklass som diskret stänger om sig, med sociala och etniska konflikter som följd.

    I den stora merparten av brev finns ingen rasism, ingen islamofobi. Dessa människor framstår som självklart vana vid det mångkulturella, helt på det klara med att Sverige är och förblir ett land med mångfald och invandring.

    Det är läget just nu, och prognoserna framöver, som oroar.

    Oron för välfärden framstår som akut. Försörjningsstödet växer på hemorten när flyktingar inte får jobb – och så börjar det skäras i förskola och skola, omsorg och bibliotek. Många låter ungefär somkommunalrådet i Norberg, i Studio Etts reportage, som brast i gråt när hon beskrev läget i sin kommun.

    Samtidigt, på tv, ser brevskrivarna hur stjärnögda politiker viftar bort problemen och skryter över ”den humanitära stormakten Sverige”.

    En läsare skriver: ”I vårt land mår många dåligt och känner sorg, ilska, förtvivlan. Ibland ifrågasätter man sitt eget förstånd. Att min verklighet aldrig ska få yppas eller bekräftas.”

    Nu finns det förvisso gott om kommuner som slösar pengar på arenabyggen och andra dumheter. Men rikspolitikerna har bäddat för att skulden för försämrad välfärd automatiskt faller på flyktingmottagandet. Fredrik Reinfeldt sa rent ut att mottagandet kommer att gå ut över andra satsningar. De övriga sex blockpartierna gör klart att det inte finns någon gräns för Sveriges åtagande. Många tolkar det som att välfärden får maka på sig, nu och för överskådlig tid.

    Hur representativa är dessa brevröster? Jag har ingen aning. Jag kan ha drabbats av tunnelseende. Och självfallet finns risken att en del mejl kommer från verserade ”troll”. Men samstämmigheten i mejlskörden får mig att frukta att Sverige i någon mån har gått sönder. Och då tänker jag inte på klyftan mellan fattiga och rika eller mellan svenskar och invandrare, utan om ett slukhål som hotar att breda ut sig mellan en massa vanliga medborgare å enda sidan och politiker och medier å den andra.

    Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

    Av Ann-Charlotte Marteus
    ann-charlotte.marteus@expressen.se

  2. Jan Tullberg skriver:

    Invandringen kostar 250 miljarder per år
    09.05.2014 20:48

    Regeringens utredare hävdar att invandringen kostar mellan 45 och 60 miljarder per år. Men nu visar en ny bok att kostnaden istället uppgår till 250 miljarder kronor, och att tidigare studier helt bortser från flera utgiftsposter som är svåra att beräkna – istället för att göra en uppskattning.
    ”Att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, skriver Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, i sin nya bok ”Låsningen”.

    Detta är en artikel från Fria Tider Plus. Den finns tillgänglig gratis för allmänheten som exempel på vårt Plus-innehåll. Teckna en Plus-prenumeration här – för endast en krona per dag.

    I massmedia beskrivs invandringen typiskt sett som berikande för Sverige, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringens kostnader är däremot en tabubelagd fråga som sällan tas upp till diskussion. Det har emellertid gjorts ett par försök att sätta en prislapp på invandringen under det senaste decenniet.

    För drygt tio år sedan uppskattade ekonomiprofessor Bo Södersten (DN 2003-12-28) att nettokostnaden för invandringen uppgick till 2-3 procent av bruttonationalprodukten (BNP), eller en årlig kostnad på 40-50 miljarder kronor. Några år senare, i en studie publicerad 2009, kom professor Jan Ekberg fram till en nettokostnad på mellan 1,5 och 2 procent av BNP för år 2006, motsvarande 45-60 miljarder kronor.

    Nu sällar sig ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, till skaran av ekonomer som gjort försök att beräkna invandringens kostnader. I den nyutgivna boken ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” uppskattar Tullberg att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor, vilket är ungefär 7 procent av Sveriges BNP.

    Att Tullbergs siffra är väsentligt högre än den Ekberg kom fram till 2009, baserat på data från 2006, beror till viss del på att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013, som Tullberg tar till utgångspunkt. Men skillnaden beror framförallt på att Tullberg har beaktat en rad faktorer som Ekberg valt att bortse från.

    Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta, men som Ekberg inte tar med, avser så kallade undanträngningseffekter. Dessa utgör hälften – 125 miljarder kronor – av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det handlar om kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, som till exempel jobb och bostäder.

    – I de fall som invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är vad man kallar komplementära, det vill säga sådant som svenskar inte kan göra. Men det är sällan fallet, det handlar för det mesta om jobb av substitutkaraktär som svenskar hade kunnat ta, förklarar Tullberg när Fria Tider ringer upp. Han utvecklar resonemanget i sin nya bok:

    ”Invandrare har sällan en unik kompetens utan de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller jobba som biträde i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Amerikaner skulle inte bli utan tomater om farmarna inte längre hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare, men konsumenten skulle också behöva betala mindre i skatt till arbetslösa amerikaner.”

    Ekberg väljer emellertid att helt bortse från sådana effekter.

    En annan skillnad mellan Tullbergs och Ekbergs analyser är att Tullberg har tagit i beaktande att invandrare tar mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård och rättsväsende. Ekbergs uppskattning bygger däremot på antagandet att invandrare inte är överrepresenterade i brottslighet eller kostar mer i skola och omsorg.

    När det gäller kriminalitet konstaterar Tullberg att de studier som gjorts på området klart visar att invandrare är klart mer brottsbenägna än svenskar. Överrepresentationen är särskilt stor när det gäller grov brottslighet, som medför stora kostnader. Enligt Tullberg hamnar man fel om man inte beaktar det. I sina beräkningar viktar han därför, till skillnad från Ekberg, upp invandrarnas andel av rättsväsendets kostnader.

    ”[Jag viktar] upp kostnader för kriminalitet till 2 för invandrare och behåller vikten 1 för svenskar. Motiveringen är att invandrarna är proportionellt mer kriminella än svenskar med en faktor 2,5 för generell kriminalitet och drygt 4 för tung kriminalitet”, skriver Tullberg.

    Detsamma gäller vården och skolan. Där viktar Tullberg upp invandrarnas kostnader med en faktor på 1,25, vilket innebär att en invandrare i snitt beräknas kosta 25 % mer än en svensk på de områdena.

    – Det finns många tecken på att det finns merkostnader här, även om de är svåra att kvantifiera. Inom vården allokerar man mer pengar till primärvårdsenheter som ligger i invandrartäta områden. Och samma sak med skolan. Här finns kostnader, bland annat i form av att skolor med hög invandrarandel får extra anslag, säger Tullberg, som tror att den faktor på 1,25 som han har valt är en konservativ uppskattning av merkostnaderna.

    Ekberg och Tullberg skiljer sig också åt när det gäller synen på hur barn med en invandrad och en svensk förälder bör behandlas i statistiken. Ekberg väljer att hänföra kostnaderna för sådana barn helt och hållet till gruppen svenskar. Tullberg anser däremot att det logiska är att fördela kostnaderna lika mellan invandrarkollektivet och svenskarna.

    ”Både mina och Ekbergs fördelningsnycklar är grova och utan anspråk på exakthet. Att inte justera genom olika viktningar är att acceptera en neutral uppdelning, alla ges vikten ett, trots att gruppers offentliga konsumtion skiljer sig åt. Det finns överväldigande data på att skillnader finns, men att konkretisera dessa till enkla fördelningsregler blir ungefärligt. Men att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, sammanfattar Tullberg.

    Jan Tullbergs nya bok blev tillgänglig för försäljning på Adlibris och Bokusidag. Den behandlar inte bara ekonomiska frågor utan även ett flertal andra aspekter av invandringsdebatten.

    ”Den här boken tar upp de centrala frågorna kring invandring. Här finns väsentliga fakta och resonemang i den förmodligen viktigaste framtidsfråga som svenska folket kan bestämma över. Här diskuteras en mångfald dåliga beslut som resulterat i en situation som gradvis förvärras. Etablissemanget för en destruktiv politik och saknar förmåga att ändra kurs, då de är mentalt låsta. Detta gör att det blir lika svårt att diskutera invandring i Sverige som sex i drottning Victorias England. Det är därför ett samhällsansvar för medborgarna att sätta sig in i invandringsfrågan och fundera igenom vad som är en förnuftig politik”, skriver Tullberg i bokens baksidestext.

    Källa: http://www.friatider.se/node/8958

  3. Landets invånare skriver:

    Man ska räkna människor per kvadratkilometer. Sverige är fortfarande obebott. Medan människor i GB, Turkiet, Tyskland, Frankrike , Spanien, Schweiz och alla andra Västvärldens länder trängs på sin yta redan, för länge sen, men tar emot fortfarande miljontals av asylsökande och andra invandrare. I London det går knappt att andas på gatan. I Sverige som sagt ytor obebotta, därför korruption och dålga offentliga tjnänster samt sådana saker som LVU tortyrlag och barnhandel florerar- för landet är stor, men antal av människor är liten. Alla sammankopplade med egna grupper och får vara främlingsfientliga, förstöra varandras liv utan problem. För bättre och mer demokratiska samhällets klimat jag tycker att Sverige borde ta emot jättestora mängder av olika slags invandrare och vara tacksamma för om folket flyttar hit. Det är mycket värre om folket ska flytta härifrån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *