Krisen i Svensk Socialtjänst

Andra reprisprogrammet i Kaliber i dag talade om hur Socialtjänstenns erfarna utredare slutar, och alltmer tvingas överlämna ärenden om barn som far illa, till unga, nyanställda handläggare utan erfarenhet. En socialsekreterare håller i två max tre år sades det till mig redan 1997.

(det tredje avslutande programmet om socialtjänsten i kris, kan avlyssnas på P1 söndagen den 7 december kl 12:00)

Inga -Britt Ahlenius, tidigare GD för RiksRevisionsverket och senare chef för FN:s interna revision, berättade frimodigt i programmet Min Sanning, om att den svenska korruptionen hittar man främst inom kommunerna. Det finns Kommuner som gett upp, och inte längre skriver diarieförda protokoll, som skulle kunna avslöja falskspelet mellan de högsta rötäggen, de med makt över kommunens dolda pengaflöden.

Uppdrag Granskning visade år 2004 hur ’fallet Louise’ missköttes av Vetlanda kommun. Socialchefen hade uppgiften att inte göra något åt de LVU-ärenden som staplades på hans bord och förhalades i de lokala förvaltningsdomstolarnas skenrättegångar. En folkstorm bland kommunens föräldrar ledde till att socialchefen fick sparken. Eller snarare: fick ett avgångsvederlag på någon miljon och ett erbjudande att börja som socialchef i en annan av landets 290 kommuner. Han hade ju inte gjort något annat än att lyda sina chefer. Och som en misslyckad f.d. polischef hade han ju ingen inlevelseförmåga eller socionomutbildning, för sin senare uppgift att i tysthet förhala sina ärenden och därmed öka på kommunens listigt gömda bruttointäkt från statskassan för sina LVU-ärenden.

Och i år kommer sannolikt de lönsamma svenska LVU/HVB-Systemet, att leda till mer än 30 000 tvångsomhändertaganden. Det är mer än sex gånger fler per capita än i det jämförbara grannlandet Tyskland. För två år sedan insåg fem domare i Europeiska Rådet att situationen i Sverige borde granskas på djupet. Och just i dag får Rådet sin nye ordförande: Donald Tusk. Han kan vara den starke ledare med hårda nypor som behövs, för att världsopinionen med skadeglädje sätta dit Sverige igen för att inte följa domsluten från Europeiska Domstolen för Mänskliga Rättigheter!

 

Donald Tusk
President of the European Council   Elect
Taking office     1 December 2014
Succeeding Herman Van Rompuy
Prime Minister of Poland
In office    16 November 2007 – 22 September 2014

Född                      Donald Franciszek Tusk 22 april 1957 (57 år) Gdańsk, Polen
Politiskt parti      Medborgarplattformen
Maka                      Małgorzata Tusk
Yrke                        Historiker
Religion                  Romersk-katolsk
Donald Tusk tog universitetsexamen i hemstaden Gdańsk och har en masterexamen i historia. Redan under studenttiden var han politiskt aktiv och aktivist för Solidaritet.[1]

De svenska Förvaltningsdomstolarna tillsattes under 1600-talet för att skrämma folket till lydnad under en enväldig kung som var utomlands och krigade för Sverige. Efter de två världskrigen under förra århundradet, har dock Europeiska länder utom Sverige, gjort sig av med  sina förvaltningsdomstolar till förmån för domstolar som dömer i brottsmål inför lagen.

Svenska Förvaltningsdomstolar med gummiparagrafer och ’muntliga’ förhandlingar/ överenskommelser är inte rättssäkra. Tex när två mutade politiska nämndemän för en tusenlapp kan bilda majoritet mot domaren för att förlänga ett LVU-fall med många månader som kan ge Kommunen 40 tusen kronor i månaden per LVU-barn!

”Under åren t.o.m. 1994 har Sverige fällts ett tjugotal gånger i Europadomstolen. Särskilt många domar, omkring femton, har slagit fast brott mot art. 6 i konventionen, kränkning av rätten till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag”. Fällningarna torde inte till ringa del ha berott på att Europadomstolen har tillagt uttrycket ’civil rights and obligations’ en vidare innebörd än den svenske lagstiftaren hade räknat med.”    (källa: Boken Sveriges Grundlagar och Riksdagsordningen 1999)

Det här inlägget postades i LVU, Maktmissbruk, MOR, Pengar, politik. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Krisen i Svensk Socialtjänst

  1. Sveriges brott mot internationella konventioner. skriver:

    I FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter kan man under artikel 23 läsa följande. Familjen är samhällets naturliga och grundläggande enhet, och är berättigad till samhällets och statens skydd. Min reflektion blir att svensk socialtjänst inte läst dessa konventioner, alternativt läst men ej förstått.

    • Ove Svidén skriver:

      I FN-Stadgan står det dessutom att rätten att välja utbildning och skola för barnen ’tillkommer i främsta rummet dess föräldrar’.
      Det betyder alltså att svenska Staten inte följer FNs linje när man kidnappade Dominic, som fick hemskolning veckorna innan han skulle besöka sin mammas släkt i Indien. Socialtjänstens tvångsomhändertagande med hänvisningen till LVU, Lagen om vård av unga, följer alltså inte den av Sverige undertecknade FN-stadgan om Mänskliga rättigheter. Men Kommunallagens gummiparagrafer och lokala rekommendationer behöver ju inte följa varken Grundlagen eller svenska statens internationella åtaganden. I jämlikhetens namn efter femtio år av enpartivälde, är varje Kommunal pamp jämbördig med regeringens ministrar. Ligg lågt alla jämlikar, och håll tyst, så kan du få din bonus i egen ficka som alla de andra …

      • Sveriges brott mot internationella konventioner. skriver:

        I fallet Dominick begicks ytterligare ett brott mot internationella konventioner, då ingripandet skedde då familjen satt på flyget med avsikt att flytta till Indien, vilket var moderns hemland.
        FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna säger nämligen följande under art 13. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget. och att återvända till sitt land.

  2. Socialistisk system skriver:

    Det är socialistisk – feministisk system på kommunerna, på alla områden, inte bara socialtjänsten. Skolan är ju likaså rutten just pga av samma system där. Och det bli inte bättre för barnen, särskild om de är pojkar. De ska ju förtryckas av kommunanställda, om inte det är pojkarna till ”viktiga föräldrar” som kommunastllda är rädda för eller är mutade av. Jag hittar inte på från luften, utan har sett konkreta fall till mina påståenden. Vilka elever tycker ni är mobbade på skolan och anmällda av skolanställda till socialen: jo, de vars föräldrar jobbar som socialchef eller polis där i kommunen med hela släkten eller de nyinflyttade trevliga barnen vars föräldrar inte har sådana kontakter? Svaret är ju givet. Kolla bara runt vilka elever som är mobbade både av klasskamrader/lärarna och vilka som inte är det. Kolla bara upp vem som är elevernas föräldrar – med goda kontakter på kommunen eller inte. Orsak till mobbning och anmälning till socialen nummer .1: nyinflyttning. Sen det finns andra anledningar också som mobbarna och socialen kan hitta på, men i alla tider nyinflyttade bemötas med misstänksamhet i svenska samhälle. Snacka om strukturell ojämställdhet och diskriminering som är bara är symptom i problemet. För att få jämställd trevlig samhälle, man borde koncentrera sig om strukturell mobbning av enskilda medborgare. Och erkänna om föräldrar bli mobbade av kommunanställda, då deras barn bli också mobbade per automatik, och hamnar på socialens stolar. Inte de barnen som har behov för det, till ex de som bor i en tält i skogen med någon pedofil styvfar eller liknande.

    • Ove Svidén skriver:

      Tack Socialistisk System! Du måste har djupa erfarenheter av kommunismen i Öststaterna för din skarpblick. Och mer än så, du ser klart hur svensk socialism aningslöst går längre än Sovjetsocialismen någonsin gjorde, innan folket vände dem ryggen efter 1991. Varför ser inte svensken det som tre ryska mödrar som jag känner, och som fått sina barn LVU-omhändertagna i ’landet där man gör det bästa för barnen’ med det lömskt listiga LVU/HVB-Systemet?

      Svensk Kommunism har nog gått längre än än Alexandra Kollontay någonsin tänkt sig när hon som Sovjets ambassadör i Stockholm sökte övertala makarna Alva och Gunnar Myrdal för den svenska Kommun-ismen, marknadsförd under den vilseledande beteckningen Socialdemokrati.

      Kom ihåg: Lenin tyckte att medarbetaren Alexandra hade för exterma åsikter i Moskava 1917. Det var därför hon omplacerades som ambassadör först till Oslo och sen till Stockholm under andra världskriget.

  3. Socialistisk system skriver:

    Jag kände inte det här om mobbning och hade inte ngn. insikt i socialistiska kommunanställdas stil före innan jag fick studera det på olika sätt i 20tal år i Sverige. Men det är likadant i Norge också. Jag är beteendevetare och lärare, därför de frågorna är av intresse för mig. Jag önskar att Sveriges barn ska ha det bra och inte trakasseras av olika offentligt anställda som har mage att ”bara följa paragrafen och order” medan det är uppenbart att barn och elever mår av deras ingripande; inte bättre utan sämre. Det är ju synd att titta på detta sjuka i ett rikt samhälle. Rikedomar gör inte människor till mkt bättre personer, visar det sig som. Det behövs nåt annat, för att förbättra skolan och socialtjänsten. Nån Ny Kommunal Antimobbningsplan för elever, barn och vuxna. Den gamla Planen fungerar ju inte ens på skolorna. Om politikerna skulle satsa på att Polis utreder och åklagarna bestraffar mobbarna, då nog flera skulle känna rädsla att ta sig på nyinflyttade vilka de än är- svenska , nysvenska eller utländska. Och på alla livsområden, inte bara på skolorna eller arbetsplatsen. Mobbing finns överallt: i grannskapet, i kommunal sammansvärjning m.m..

  4. Sveriges socialister samarbetade med socialisterna Sovjet SSR skriver:

    I dagens tidningen avslöjas vad socialisterna håller på med bakom ryggen medan de visar fin retorik med olika fina slagord som ”barnets bästa”, ”alla är lika”, ”mot diskriminering”, ”för social rättvisa” , ”svensk välfärd”, ”duktiga anställda på dagis och BUP ” och likn. till svenska folket.
    Det skrivs i dagens tidningar om att många socialister på Olof Palmes tid samarbetade med kgb och sovjet. Men är idag läget annorlunda? Vi ser ju på hur vanliga medborgare fortfarande behandlas av kommunanstllda och övriga socialistanställda överallt. Retoriken är detsamma och beteendet i praktiken mot medborgare är detsamma, som förr i tiden. Samhällets styvbarn kan få vittna offentligt om hur socislistanställda skötte om dem. Och nu det finns hundratusentals barn i statlig vård igen. När vi ska höra deras vittnesmål?

  5. Skolanställda med anställda på polisen anmäler över 100.000 barn till socialtjänster per år skriver:

    Från Lärarnas tidning.se
    Samtidigt som hundratusentals av barn och unga far illa och torteras varje dag på dagis och skola pga. skolpersonal. Och de varken bryr sig eller anmäler skolpersonal och sadister eller pedofiler anställda på dagisar och på skolorna.
    Är det inte dags nu för att skolpersonal och kommunanställda börjar sköta sitt, så föräldrar ska kunna sköta sitt? För både skolans egen skull och för att eleverna inte far illa och inte misshandlas av kommunanställda på skolorna/dagisar.

    Kurt Hjalmarsson, rektor i Gävle:

    ”Det är jag som tar föräldrarnas skäll”

    Sedan Kurt Hjalmarsson blev rektor 1999 har han arbetat på flera rektorsområden i Gävle. Områden som präglas av olika levnadsvillkor och som därmed sätter olika tryck på insatser för barn som far illa. I ett område i stans ytterkant kunde det vara en anmälan till socialtjänsten på ett år. I Brynäs – Nynäs, där han i dag är rektor, kan det vara en anmälan i veckan.

    På frågan vad som är den vanligaste orsaken svarar Kurt Hjalmarsson:

    – Egentligen tror jag att du skulle kunna rada upp allt från oro för det som handlar om mat och hygien till misshandel, kriminalitet, droger och hedersrelaterade problem. Jag har nog varit med om det mesta.

    Rutinen är, och har alltid varit, att det är han som rektor som gör anmälan till socialtjänsten. En modell han har valt för att försöka slå vakt om kontakten mellan lärare och föräldrar.

    – Föräldrar och barn möter sin lärare varje dag och står läraren för en anmälan så kan relationen försvåras. Då är det bättre att jag som inte har daglig kontakt tar den delen.

    Han tänker att han därmed också skyddar sin personal. Kanske särskilt när det visar sig att det inte låg något i det som skolan tyckte sig se. Föräldrarna upplever att skolan har burit sig hemskt åt som tvingade dem till socialen och reaktionen kan bli häftig.

    – Då är det mig som de får skälla på. Det är klart de tycker att jag är korkad.

    Anmälan om bland annat misshandel går direkt till socialtjänsten utan att föräldrarna kontaktas. Det har hänt att barn säger att pappa slår mig, men när socialtjänsten utreder tar barnet tillbaka och utredningen läggs ner.

    – Vårdnadshavarna har blivit jättearga, vi förklarar att vi är skyldiga att anmäla. Finns det en bra relation till föräldrarna kan man sedan gå vidare. Är relationen mindre bra ökar misstroendet för skolan.

    Det är förstås lärarna som uppmärksammar olika tecken som kan leda till oro för en elev. När de då går till rektor kan det ibland vara solklart att man ska anmäla, ibland mer osäkert och det blir en diskussion.

    – Det handlar om en känsla – hur korrekt är den?

    För att förklara tar Kurt Hjalmarsson ett exempel där en elev säger att han har blivit utkastad hemifrån. Men vad står det för och vad vet man i övrigt? Man kanske bestämmer att läraren ska ringa hem, berätta vad eleven har sagt och fråga hur det är. Om man i ett första läge inte gör någon anmälan kan det likväl fortsätta till en anmälan, poängterar han.

    – Det är sådant här som är dilemmafrågor – ska vi, ska vi inte.

    Någon som blir utkastad, det sätter igång ett signalsystem. Men kanske handlar det om en elev som uttrycker sig drastiskt, eller om en konflikt där föräldern säger åt barnet att ge sig iväg till skolan och barnet tycker att det är att bli utkastad.

    – Många gånger blir det sådana här frågeställningar. Och också funderingar runt relationen till föräldrarna – om vi gör anmälan kan relationen bli sämre, det vill säga barnet får det sämre. Så visst har vi etiska dilemman i det här. Eftersom det är jag som i slutändan anmäler så avlastar jag lärarna från att ta beslutet. Men vi bollar ju alltid.

    Om Kurt Hjalmarsson blir väldigt osäker kan han utan att nämna barnets namn ta kontakt med socialtjänsten och be om råd.

    – Det är just när vi utifrån vad som blir bäst för barnet hamnar i ett dilemma som jag gör det, förklarar han.

    Sådana frågor kan också tas upp på de schemalagda möten som skolområdet har med socialtjänsten en gång per månad.

    Viktigt att tänka på, menar han, är att föräldrarna får läsa vad skolan skriver i sin anmälan. Det gäller att uttrycka sig tydligt och klart utan att lägga in någon värdering. Hålla sig till det man vet, inte tro och tycka.

    – Då blir det också lättare att förhålla sig till uppgifterna som vi har lämnat när föräldrar tycker att vi är korkade.

    Skolan kontaktar i de allra flesta fall föräldrarna redan när man har bestämt sig för att gör en anmälan.

    – Det bästa är om man kan sätta sig ned och göra den tillsammans, en gemensam anmälan från vårdnadshavare och skola. Det har jag gjort många gånger.

    Det har också hänt att Kurt Hjalmarsson har bjudit in föräldrar och socialtjänst till ett möte utan att föräldrarna visste att socialtjänsten fanns på plats. Då handlade det om ett fall där man från skolans sida var ganska säker på att det behövdes hjälp från socialtjänsten.

    – Myndigheter kan upplevas som väldigt jobbiga. Det gäller att försöka hantera saken så att föräldrarna förstår att här handlar det om att kunna få stöd.

    Inger Eriksson, förskolechef i Sandviken:

    ”Förskollärarna måste våga anmäla”

    Hur bemöter man ett barn som plötslig säger:

    – Mamma slog mig i går.

    Anmäla direkt till socialtjänsten?

    – Om inte förskolans personal tar reda på mer är risken att anmälan inte leder vidare. Men det får inte bli ett förhör, det är en balansgång, menar Inger Eriksson, förskolechef i Sandviken.

    Hon har därför, i samråd med individ- och familjeomsorgen, gjort några följdfrågor som förskollärarna ska ha i ryggmärgen:
    Vem slog dig?
    Var på kroppen?
    Var var ni någonstans?
    Hur? Med öppen hand? Med någon sak?
    Vilka var med?
    När – var det när ni skulle äta? Eller när du skulle gå och lägga dig?
    Vad hände sen? Blev du tröstad? Av vem?

    Har det varit något svårt fall med våld och polisanmälan brukar Inger Eriksson efteråt bjuda in socialtjänsten, som genom det man berättar kan bekräfta för personalen att det var rätt att anmäla.

    Så allvarliga fall är dock inte vanliga, ungefär ett vartannat år.

    Oftast handlar oron i stället om bristande omvårdnad

    – Eftersom vi har små barn som inte verbalt kan berätta är det den biten som är enklast för oss att se, förklarar Inger Eriksson.

    Tidigare var hon förutom förskolechef också rektor och har som skolledare lång erfarenhet från förskola upp till årskurs 9. I snitt görs det tre anmälningar per år från de två förskolor, Smultronbacken och Fäbogården, som hon i dag är chef för. I grundskolan var anmälningarna fler.

    När oron handlar om omsorgsdelen – om barnen till exempel är lortiga eller inte får mat – tar förskollärarna först ett samtal med föräldrarna, som får en chans att bättra sig.

    – För det kan finnas speciella orsaker till att det har blivit så här ett tag. Men ser vi ingen förbättring, då informerar jag dem om att vi kommer att göra en anmälan till individ- och familjeomsorgen.

    Föräldrarna blir arga eller sura och det är förskollärarna som får ta emot deras reaktioner när barnen lämnas och hämtas.

    – De får det här över sig i hallen. Och i den situationen har förskollärarna överlag en rädsla för att på något sätt bli utsatta.

    Så visst skälver det till ett tag. Men Inger Erikssons erfarenhet är att föräldrarna i grunden har ett så gott förtroende till förskolan att de sedan lugnar ner sig.

    Hennes första uppgift i processen är att stötta förskollärarna – ingjuta mod i dem att våga anmäla, att de ska lita på vad de ser, säger hon.

    – Sen kan jag finnas där som ett verbalt stöd. De vet att om det blir obehagligt kan jag vara där när föräldrarna kommer eller så hänvisar de föräldrarna till mig. Men förskollärarna måste också lära sig att våga stå där, för det är ju så att det är de som har anmälningsplikten. Den ingår i deras lagstadgade uppdrag, poängterar hon.

    Det är ändå Inger Eriksson som skriver anmälan till socialtjänsten och undertecknar den, men hon anger också namnen på vem eller vilka hon har fått uppgifterna från.

    Inom individ- och familjeomsorgen finns en rådfrågning som förskollärare kan ringa till och anonymt diskutera alla sorts ärenden. Ibland kan det då direkt bli en bedömning om det ska göras en anmälan eller inte.

    – Generellt kan jag tycka att vi väntar lite väl länge med att anmäla, men inom oss har vi frågan om det blir bättre för barnet.

    I bedömningen av omsorgen kommer det in värderingar – spelar det egentligen någon roll om kläderna är smutsiga? Svaret beror på om barnet på något sätt blir lidande. Är svaret ja, då tvekar man inte att anmäla. Men ser man att barnet inte verkar lida – att det får vara med kompisar och leka och ingen säger någonting – då väntar man längre.

    – Jag hamnar i mina tankar snabbare hos individ- och familjeomsorgen än förskollärarna. Men det är ju förskollärarna som i den dagliga kontakten ser barnet.

    Inger Eriksson finns dock alltid med runt de barn som förskolan har olika handlingsplaner för och har mycket kontakt med deras föräldrar. Flera av de barnen blir av olika anledningar också aktuella för socialtjänsten.

    Det finns en strävan att i enskilda ärenden få vårdnadshavarnas medgivande till en öppen kontakt mellan socialtjänst och förskola. Inger Eriksson menar att när socialtjänsten kommer ihåg att fråga om det, då blir det enklare för förskolan.

    – Men jag tycker att både jag och mina förskollärare har lärt oss att vi inte behöver veta allting. Det har infunnit sig en känsla av att man tryggt kan överlämna saken till en annan profession, som faktiskt själv kan göra bedömningar.
    140 000 anmälningar på barnen och på deras föräldrar på ett år till socialtjänsten.
    Bestämmelserna om anmälningsplikt vid misstanke om att barn far illa finns i socialtjänstlagen 14 kapitlet 1§. De innebär att alla som arbetar i förskola, skolbarnsomsorg och skola har skyldighet att genast anmäla till socialnämnden om de får reda på något som ger anledning till oro för ett barns situation och kan leda till att ett barn behöver nämndens skydd.

    I den nya skollagen ligger hänvisningen till de bestämmelserna i 29 kapitlet 13 §. Där står det också om skyldigheten att samverka med andra aktörer. Anmälningsskyldigheten omfattar barn och ungdomar som är under 18 år och gäller för både kommunala och
    fristående verksamheter.

    Under 2010 gjordes i hela riket omkring 140 000 anmälningar till socialtjänsten om barn och unga enligt socialstyrelsens skattning. Enkäter i ett urval kommuner visar att den största andelen anmälningar har sitt ursprung i orsaker relaterade till barnets omgivning (52 procent) och en något lägre andel är relaterade till barnets beteende (42 procent).

    Polisen är den vanligaste anmälaren, förskola/skola den
    näst vanligaste.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *