Svenska Familjepolitikens misslyckande

Jonas Himmelstrand skriver för Tankesmedjan Mirejas hemsida,
den 23 juni 2011:

Det är svårt att diskutera svensk familjepolitik i Sverige. Det blir snabbt en diskussion om arbetslinjen, förskolans förträfflighet eller genus, snarare än om verkliga barn och familjer. För mig har dock bilden klarnat efter att ha hållit sju föredrag om svensk familjepolitik i sex länder på fyra månader. Låt mig berätta:

Under våren 2011 har jag talat i Italien, Ungern, Kanada, Portugal, Irland och slutligen på ett expertgruppsmöte i FN i New York. Intresset för svensk familjepolitik är stort. Sverige anses vara världens familjepolitiska föredöme, samtidigt som jag märker en skepsis hos många utländska åhörare.

Jag börjar med att berätta om det rika Sverige med sina sociala framgångsområden: Världens lägsta spädbarnsdödlighet, hög medellivslängd, relativt höga födelsetal, låg barnfattigdom, en väl utbyggd förskola, ett ambitiöst socialförsäkringssystem, stora satsningar på utbildning, ett beundrat jämställdhetsarbete och världens bästa föräldraförsäkring. Utfallet i familjepolitiken borde vara bästa tänkbara – men det är det inte.

Intentionerna var goda. Svensk familjepolitik förväntades leda till bättre jämställdhet, bättre utveckling och lärande hos barnen, utjämnade klasskillnader, svenska mödrars befrielse från sina modersinstinkter, större livstillfredsställelse för vuxna genom mer arbete och mindre familj – arbetslinjen.

Jag berättar vidare om viktiga ingredienser i dagens svenska familjepolitik. Genom föräldraförsäkringen finns inga spädbarn i barnomsorg. Runt 18 månaders ålder sker dock ett dramatiskt skifte. Hela 92% av alla 18 månader – 5 år gamla barn går i förskola, som är starkt subventionerad med cirka 140 000 kr per barn och år. Föräldrarna betalar endast en symbolisk summa. Det finns inget nationellt vårdnadsbidrag och inga skattelättnader för familjer. Förskola och två-försörjar-familjen uppmuntras starkt genom skattesystemet och den statliga opinionsbildningen. Hemomsorg uppmuntras inte och är närmast socialt marginaliserad. Hemundervisning är i praktiken förbjudet och beivras hårt.

Efter mer än 30 år med denna modell börjar vi nu se effekterna. Modellen har inte levt upp till förväntningarna. För många, utländska betraktare, men inte alla, är effekterna smått chockerande.

Den psykiska ohälsan hos svenska ungdomar ökar i snabbare takt än i elva jämförbara europeiska länder. Svenska skolresultat har dalat från toppnivåer till endast genomsnittliga idag. Beteendeproblemen i svenska klassrum är stora med skolk, sen ankomst, oordning i klassrummen, svordomar och könsord. Svenska kvinnor har en mycket hög sjukskrivningsnivå och så många som hälften slutar arbeta i förtid. Sjukskrivningarna är särskilt höga hos förskolepersonal.

Man kan fråga sig vad man vann på att tvinga fram en kombination av arbete och barn när man ändå förlorar åren genom förtidspensionering.

Det svenska föräldraskapet har försämrats. En studie visar att även socialt välfungerande föräldrar ofta saknar insikt om barns behov samt förmåga att sätta gränser.

Sambandet mellan familjepolitik och dessa utfall är lika självklart för många utländska åhörare som de är närmast onämnbara i svensk debatt. Bland de väl belagda möjliga sambanden finns: en kronisk stresskänslighet till följd av för mycket separation under de första åren, ökade beteendeproblem genom för stor exponering till förskola före 4.5 års ålder, en bristande mognad genom s.k. ”jämnårig-orientering” på grund av brist på vuxenanknytning, en styrd förskolepedagogik som försvårar den fria leken och föräldrar som uppfattar att det är förskola/skola som ansvarar för barnens fostran. Den anbefallna förskolan för småbarn skapar stress hos föräldrar, och i värsta fall sjukskrivningar.

Ytterligare en effekt är att den svenska arbetsmarknaden hör till världens mest könssegregerade. Dessutom har den svenska förskolans kvalitet rasat sedan krisen på 90-talet för att aldrig riktigt återhämta sig, trots en mycket stark svensk ekonomi idag.

Man kan fråga sig: Om det rika Sverige med sitt höga skatteuttag inte har råd med en allmän subventionerad förskola av hög kvalitet, vilket land har då råd med det?

Att diskutera familjepolitik i Sverige är svårt eftersom det väcker skuldkänslor. Därför är det få som vill befatta sig med det. Samtidigt har statens stora makt över barns fostran gjort familjen till arena för politik med ideologiskt färgade metoder och läroplaner.

Sveriges problem är att barns omsorg har blivit ett politiskt beslut grundat på politisk ideologi, snarare än ett föräldrabeslut grundat på det individuella barnets behov.

Barnomsorg är ett existentiellt beslut för föräldrar. Det borde vara föräldrarnas val. Statsmakterna måste förhålla sig neutrala till formen av omsorg och erbjuda stöd till alla former av omsorg: förskola, hemomsorg, familjedaghem, farmor, mormor, grannen eller på annat sätt, och aldrig favorisera förskola mer och hemomsorg mindre.

De utländska åhörarna till mina föredrag, på en bred skala från vänster till höger, skakar på huvudena och frågar upprört: ”Varför får inte föräldrarna välja barnomsorg i Sverige?”

Jonas Himmelstrand

Det här inlägget postades i Framtid, LVU, Människa, MOR, politik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Svenska Familjepolitikens misslyckande

  1. Anna skriver:

    Tack!
    /Anna

  2. En röstberättigad MOR skriver:

    Det år så synd om barnen i Sverige som inte får lära sig familjeanknytning alls utan ska tvingas till kollektiv uppfostran på förskolan redan vid 18-månaders ålder. Hur ska det gå för mänskligehen och civilisationen i detta land? Ett mått att mäta hur civiliserat ett land anses vara – är att mäta hur kvinnor och barn behandlas jämförelsevis … En författare/ psykiatrichef David Eberhard har skrivit en bok om barn: ”Hur barnen tog makten.” (2013) Han menar att det nu är snorungar som styr i landet! Eberhard har också skrivit om ”I trygghetsnarkomanernas land – Sverige och nationella paniksyndromet”.
    Det var han, Eberhard, som var ansvarig för nedbrottningen och bältningen av konstnären Anna Odell på S:t Görans psykiatri-akut för några år sedan där han råkade vara chef för psykiatrin. Jag anser att varken barn eller deras föräldrar kan känna trygghet överhuvudtaget i detta totalitära Sverige. Varken barn eller föräldrar har ju rätt till eget familjeliv med eget ansvarstagande för sina barn eller storföräldrar. Här får vi föräldrar inte ens fostra eller hemskola våra egna barn själva i egna hem. Eberhard kanske hade rätt i, om han menade, att den kollektiva förskole-indoktrineringen skulle ha lett till framlkallande av snorungar utan förstånd eller vett? Någon starke man borde bemöta Eberhards raljerande i böcker om barnuppfostran som ju sker utan föräldra samverkan utanför hemmets sfär. Vad som sker på Statens Kindergarten kan säkert leda till små Frankenstains. Då borde alla inse att det är den politiska styrningen av familjepolitik som framkallat en total haveri i barnuppfostran och i utbildningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *