Rädslan att utkräva ansvar av det offentliga

Ansvar må återinföras! LÄS detta om du vill ha insikt och förståelse för vad som krävs för att komma till en demokratisk utveckling;

KOLUMN  NICKLAS LUNDBLAD     uppdaterad: 20 april 2014 kl 06:34

Har Sverige en närmast felfri förvaltning? Trots att antalet anmälningar om tjänstefel nästan fördubblats det senaste decenniet, och det första halvåret år 2013 låg på 3 800 stycken, angavs det första halvåret i år endast 14 till åtal. Om tidigare år är vägledande kommer kanske hälften att leda till fällande domar.

Där det saknas förövare är uppklarandeprocenten mycket nära noll. Trenden är sjunkande. Justitierådet Thomas Bull konstaterade i sin nyligen utkomna samling uppsatser ”Fundamentala fragment” (Iustus Förlag, 2013) att det betyder att tjänstefel har ungefär samma uppklarandeprocent som cykelstölder. För den som äger en cykel i storstaden så stämmer detta till eftertanke. 

Nu kanske någon menar att det är en orättvis jämförelse: ofta är det säkert rättshaverister som anmäler för tjänstefel, och dessutom är ju cykelstölder ett mycket enklare brott – att fastställa tjänstefel är mycket mer komplicerat. I det ena fallet saknas cykeln, och i det andra ska vi avgöra om en komplex process med ofta tvetydiga lagar hanterats på rätt sätt. Det är komplicerat.

Håller vi med blir domen hård: jämförelsen ovan tar endast billiga poäng på den oförvitlige svenske tjänstemannens bekostnad. Statistiken grundas på en sällsynt god förvaltning.

Jag köper inte det. Här finns ett systemproblem. Vi tycks märkligt rädda för att utkräva ansvar av det offentliga. Och det leder till ett mer omfattande problem. Ansvar för tjänstefel är en förutsättning för det offentligas legitimitet: den som utövar offentlig makt måste kunna hållas ansvarig, och ja, det bör ställas högre krav på tjänstemän. I dag undantas i stället en del kommunpolitikers tjänsteutövning med motivet att ingen skulle engagera sig politiskt om ansvar för engagemanget utkrävs, berättar Bull. Det är ett häpnadsväckande resonemang.

I det tidigare svenska ämbetsansvaret gällde att den tjänsteman som visat prov på försummelse, oförstånd eller oskicklighet i utförandet av sin tjänst hölls ansvarig för sina tillkortakommanden, men med åren har detta ansvar kommit att tunnas ut på två sätt: dels genom en serie reformer på 1980-talet som Bull antyder närmast avkriminaliserade tjänstefelet, och dels genom den synnerligen lätta tillämpning av brottet som statistiken antyder.

Låt oss återinföra ämbetsansvaret. Det är förmodligen den enskilt mest effektiva åtgärd vi kan vidta för att kontrollera det offentligas maktutövning.

Rimligtvis måste det också ge de många mycket skickliga svenska tjänstemännen en viss tröst att äntligen se sina försumliga, oskickliga och oförståndiga kollegor hållas ansvariga för tjänstemissbruk.

Ansvaret – det privata såväl som det offentliga – förtjänar en renässans.

NICKLAS LUNDBLAD är filosofie doktor i informatik och rådgivare i samhällsfrågor på Google.   nicklas@skriver.nu

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Rädslan att utkräva ansvar av det offentliga

  1. M-B skriver:

    Ansvar må återinföras….
    Detta är något som vi borde stödja, då det är tjänstemännens arrogans och ovilja att följa lagarna som orsakar att många av oss blir kroniker och aldrig har en chans att återkomma till arbetet eller livet.
    Om åklagarna inte systematiskt lade ner polisanmälningarna vi gör mot tjänstemän som vägrar att göra rätt, skulle inte skadorna bli så svåra varken hälsomässigt eller ekonomiskt. Maj-Britt

  2. Anna skriver:

    Vem har råd att få kronofogdeskulder efter att förlora stämning i rätten? Förlorar gör i stort sett alla – tyvärr.

  3. En röstberättigad MOR skriver:

    Sverige är ingen rättsstat, bakom de flesta justitiemord ligger en felaktig medicinsk diagnos, säger en erfaren människorättlig jur. kandidat. Så rätt hon har. En stat i stat, speciellt försäkringskassan, godkänner inte potentiellt dödligt tillstånd, posttraumatiskt stressyndrom alls som grund till sjukpenning/sjukersättning. Hur många familjer, mödrar, lider av trauman i detta rättslösa land och insjuknar i PTSD efter att ha förlorat sitt barn och även usätts för förföljelse av offentliga arbetsgivare? Hur många gånger klarar vi av att överklaga till författningsrätterna som är en domstol i ”light version” och gratis? Vi är utsatta för brottsliga uppsåtliga gärningar av myndighetssverige, vi bör inte rösta varken höger eller vänster (=samma ansvarslöshet). Vi kan åtminstone ta en blank valsedel och skriva dit MOR och ett eget namn. Vi ska väl inte rösta fram korrupta maktfullkomliga igen! Familj och släkt rösta fram mamman till riksdagen, det blir en bra lärdom angående folklig försök till riktig demokrati för alla skolbarn som ju inte lär sig någonting i skolan av föståeliga skäl…

  4. Ove Svidén skriver:

    Tuula, så ska det låta!
    När det är dags, tag en blank gul valsedel till Riksdagen, så fort vallokalerna för poströster öppnar, och/eller du kan få tag på tio valsedlar att överst skriva de magiska ordet: MOR! Nu är du med i en godkänd valrörelse i ett icke registrerat parti.
    Och under detta Mor kan du skriva ditt fullständiga för- och efternamn på alla tio valsedlar. Med tio namn bakom ditt, som stöd har du chans att komma in som riksdagsperson.
    Med nittio ytterligare valsedlar utskrivna och utdelade med ögonkontakt med de väljare som vill stötta just dig dagarna före valet, mångfaldigas dina chanser till en riksdagsplats! Lycka till. Vi ses…

  5. Socialnämnden borde fråntas ansvar för barnärender skriver:

    Socialtjänster är inte specialister i juridik, pedagogik, etik och barnrättigheter. De utreder fel familjer och fel barn och därmed gör dubbelskada- de beslutar fel också och ödelägger ordentliga familjernas liv, samtidigt som socialer inte hjälper till livshotade och torterade barn av missbrukarna och pedofiler.
    Sicialen ska ju inte utreda kommunens apotekarens eller kommunens läkarens eller sin narkotikamissbrulande kollegans barn. Men de tar sig på specifika svagare grupper, även om de är normala ordentliga mödrar som gör allt för sina barn, men är tex, invandraren, arbetslös, ensam, mobbad av rasister missbrukade barnhatande grannar som har släktningar anställda på kommunen eller på polisen. Därför barnärenden borde utredas inte alls av socialen som har profession att fylla i blanketter och likn. administrativa saker. Socialen borde avskaffas i dess nuvarande form eftersom de missbrukar sin övermakt och missköter Sveriges barnens liv och liv på deras föräldrar. Flera av kommunanställda borde åtalas och häcktas för människotortyr och för att de utsätter barnen i livsfarliga situationer massvist, genom att tvångsbortföra barnen hemifrån eller genom att låta barnen bo bland narkomaner och pedofiler. Barnärender borde untersökas av myndighet bestående av pedagoger, jurister och barnrättsspecialister.
    Idag läser vi att socialen utreder inte orosanmälningar som de borde ha utrett samtidigt som de våldför sig på hederliga familjer som gör för sina barn allt.
    Socialtjänsten brister i att skydda barnen

    Publicerad i dag 06:00 på Aftonbladet.

    Socialtjänster över hela landet slarvar med anmälningar om barn som riskerar att fara illa. DN:s kartläggning visar att de utsatta barnens behov av skydd får stå tillbaka för föräldrarnas åsikter. ”Tyvärr är det inte rättssäkert att vara barn i Sverige i dag”, säger Madeleine Cocozza, doktor vid Linköpings universitet.

    Annons:

    Ingen har någon samlad bild över hur socialtjänsterna i Sverige i dag sköter sitt jobb. Nationell statistik över anmälningar av barn som riskerar att fara illa finns inte. Om fallen läggs ned, utreds, eller vilka insatser som görs för barnen, registreras inte heller.

    Men efter mordet på treåriga Isolde inledde IVO en stor utredning av socialtjänsten i Motala. Av 134 anmälningar där handläggarna valt att inte gå vidare med en utredning, var 100 bristfälliga.

    – Det är en skrämmande siffra. Socialtjänsterna bortser från barnperspektivet och barnens behov av skydd. Det är mycket allvarligt, men tyvärr inte ovanligt, säger ­Cecilia Lobos, inspektör på IVO.

    För att se hur verksamheten fun­gerar i resten av landet har DN kartlagt de jämförbara rapporter som finns hos IVO, totalt nio stycken. Underlaget för rapporterna har varit mindre, men resultatet visar samma problematik.

    Framför allt handlar det om att utredningar drar ut alltför långt på tiden, att vuxnas åsikter och situation prioriteras framför barnens behov, och att handläggare inte motiverat tillräckligt varför de valt att inte gå vidare med anmälningar.

    På socialtjänsten i östra Göteborg hittade IVO brister i 53 av de 60 senaste förhandsbedömningar från januari i år. I ett av fallen hade handläggaren inte valt att gå vidare med en utredning, trots att en förälder själv berättat att den slog sitt barn. Ett annat barn hade sett sin mamma utsättas för våld, och därefter pappans självmordsförsök – men någon utredning inleddes inte eftersom föräldrarna inte ansåg att det behövdes.

    Madeleine Cocozza är psykoterapeut och doktor vid Linköpings universitet och har skrivit boken ”Barn far illa”. Hon har tidigare själv kartlagt socialtjänsternas hantering av anmälningar och förhandsbedömningar. År 2000 hittade hon allvarliga fel i 74 procent av fallen.

    – Det är inte rättssäkert att vara barn i dag. Inte ens om det finns en anmälan om att man blir illa behandlad.

    För att komma till rätta med problemet anser Madeleine Cocozza att det behövs nationell statistik över anmälningar och vad som händer med dem.

    – Det har varit aktuellt tidigare, men integritetsaspekten har gjort det omöjligt, säger hon.

    I dag kan socialtjänsten till exempel inte se om ett barn anmälts flera gånger.

    – Om ärendet hamnar hos olika handläggare eller om familjen flyttar är det ingen som kan se mönstret.

    Birgitta Hagström, som sitter i IVO:s ledningsgrupp, är inte förvånad över resultatet av DN:s kartläggning.

    – Det är oerhört beklämmande och vi ser mycket allvarligt på detta.

    Vad beror det på?

    – Delvis handlar det om stor genomströmning av personal. De flesta är unga och nya och har inte den erfarenhet som krävs.

    Vad gör ni åt problemet?

    – Det pågår en riskanalys just nu. Kanske kan vi rikta särskild uppmärksamhet mot barn som far illa framöver.

    Vad blir bättre av det?

    – Vår tillsyn gör förhoppningsvis att kommunerna tar ett bättre ansvar.

    Josefin Sköld
    josefin.skold@dn.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *