”De har tagit min son ifrån mig”

Socialförvaltningen kritiseras. En mamma i Nässjö hävdar att socialtjänsten tvångs-omhändertagit hennes 14-årige son på felaktiga grunder och de att de förstör hans liv.

Publicerad i Jönköpingsnytt den 

Nu befinner sig sonen på rymmen från behandlingshemmet han placerats på.

– Jag vill hem till min mamma, säger pojken när Jönköpingsnytt i hemlighet möter honom. Han är tvångsplacerad på ett behandlingshem eftersom hans mamma anses hämma hans utveckling att bli självständig.

– De säger att vi har en sjuklig symbios, säger mamman.

Inget hembesök

– Men det stämmer inte, de har inte lyssnat på vare sig mig eller vad min mamma har sagt, berättar pojken och fortsätter:

– De gjorde inte ens ett hembesök hos oss innan jag blev tvångsomhändertagen, de vet inte hur vi lever, säger han.

Mamman och sonen hävdar att socialförvaltningen i Nässjö byggt sin utredning om pojken på felaktiga påståenden, att de inte har lyssnat på alla berörda parter. Enligt kvinnan och pojken är det pappan som påverkat socialtjänsten, att han känner folk där och har ett yrke som ger auktoritet.

Hotades av pappan

– För många år sedan när jag lämnade hans pappa blev jag hotad. Han har alltid påmint mig under de här åren att han ska se till att göra mitt liv till ett helvete, och att han ska ta med vår gemensamma son i detta, säger mamman.

– Jag vill inte träffa honom, jag vill inte bo med honom, jag vill inte ha något med honom att göra. Då vill han göra det surt för min mamma. Och för att göra det surt för min mamma vill han att jag ska vara tvångsplacerad, för då mår min mamma dåligt, säger pojken.

Vill inte prata

Men pappan vill inte prata med oss på SVT när vi ringer för att höra hans syn på det här.

– Av respekt för min son vill jag inte delta i något sånt här. Det är inget som gagnar honom att det kommer ut i media. Så jag tänker avsluta det här samtalet nu, säger mannen varpå han lägger på telefonen.

Pojken har varit på rymmen sedan i juni och bor nu på hemlig ort. Mamman bor på sin vanliga adress, och även om sonen vill åka hem till henne kan han inte det.

Är det inte bättre att åka tillbaka till behandlingshemmet?
– Nej, jag har det mycket bättre nu. Jag kan träffa min mamma då och då, säger pojken och fortsätter:

– På hemmet var det liv och gap hela tiden. Folk var drogpåverkade, det var bråk, de spelade hög musik på nätterna så att jag inte kunde sova. Jag mådde verkligen inte bra där.

– Jag vill inte ha min son där. Jag som vuxen har ju lättare att hantera mina känslor. Men jag som mamma, när jag ser vad de gör med min son, det kan jag inte hantera, säger kvinnan med gråten i halsen.

Mamman i Nässjö har överklagat beslutet om att sonen ska tvångsomhändertas och om en vecka ska Kammarrätten ta upp fallet.

reporter Johannes Tolf   johannes.tolf@svt.se
Det här inlägget postades i LVU, Pengar, politik. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till ”De har tagit min son ifrån mig”

  1. Ove Svidén skriver:

    Känner ni igen mönstret? Tvångsomhändertagande som lönsam kommunal människohandel. Socialförvaltningen hittar en konflikt mellan två makar, kidnappar barnet, sätter dit etiketten LVU, och tjänar bonus på att förhala ärendet. Och i Kammarrätten kommer nämndemännen, ofta mutade av Kommunen och HVB-hemmet, att förorda en lönsam förlängning därför att de har inkomst ifrån ’affären.’

  2. Anna skriver:

    Ove, många är vi som måste göra oss hörda. Gissar vilket behandlingshemmet är. Det är alla fall geografiskt rätt.

    Kalla fakta: http://www.tv4play.se/program/kalla-fakta?video_id=2297038

    Kalla fakta del 1 – Barnen som ingen lyssnar på
    Del 1 av 10. Säsongsstart. Kalla fakta granskar barnhemmet Oasen i Småland. Boende på hemmet vittnar om bland annat våld och tvångsinlåsningar i det så kallade timeout-rummet. Ett rum där dörren saknar handtag på insidan och dit barn som inte sköter sig förs.

    Måtte det sovande folket snart vakna. Annars flyttar jag till Korea!

    • Polisstat skriver:

      Varför Korea? Det finns fina demokratiska barnvänliga länder, till ex, Frankrike, Spanien m.m. I Sverige finns det för många pedofiler. Vad är orsken till detta? Kanske just de där traumata i barndomen som kommunala och andra tjänstemän utsätter svenska barn för? Sverige är ett barnfientligt polisiärt land och det är därför barnens eller föräldrarnas mening och önskemål är noll värda.

      • Anna skriver:

        Med mesta möjliga ironi framstår den värre delen av Korea som en ren idyll i jämförelse med Svensk socialtjänst.
        Självupplevt.

  3. Anna skriver:

    Från en mycket insiktsfull blog som heter: RING ALDRIG TILL SOC: ringaldrigtillsoc.wordpress.com

    Får barn och unga någon behandling på behandlingshem? Varför vill så få av dem stanna kvar och ta emot hjälp?

    HVB-hem kallas ofta för ”behandlingshem” oavsett om de har någon behandling eller inte. ”Behandling” i sin tur kan betyda allt från att låta ungdomarna ta hand om varandra till att i grupp öva sociala färdigheter under ledning av en utbildad psykolog. ”Behandlare” kan vara allt från en fd drogmissbrukare med avbruten grundskola till en sjuksköterska/socionom med steg 1 kompetens i psykoterapi. Generellt är utbildningsnivån bland personalen oroande låg i förhållande till de arbetsuppgifter och ansvar de har.

    Eftersom det knappt finns några vårdplatser inom barn-och ungdomspsykiatrin längre, bor flertal barn och unga med komplex psykiatrisk problematik idag på HVB-hem. Personalen saknar ofta tillräcklig kompetens för att bemöta dessa barn och unga på ett konstruktivt sätt, vilket lätt leder till konflikter.

    Under den senaste tiden har det även kommit flera larmrapporter om att barn med psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser blir straffade på HVB-hem, att flertal unga blir utsatta för våld och sexuella övergrepp. Man vet också idag att droganvändning snarare ökar än minskar under placeringstiden, att många unga provar narkotika för första gången på ett HVB-hem. Vi har även kunnat läsa nyheter om flickor som börjat prostituera sig och pojkar som hamnat i kriminaliteten.

    Många unga verkar alltså få sämre förutsättningar för ett tryggt och självständigt liv efter en placering än innan. HVB-hemmen misslyckas att erbjuda de mest utsatta barn och unga det stöd de så desperat behöver, stöd som utgår från det ungdomen själv säger hen vill och behöver hjälp med, ett professionellt, adekvat, individanpassat stöd under tillräckligt lång tid, inklusive utslussning och fortsatt anpassat stöd efter utslussningen. Många unga berättar hur de istället pressas och hotas för att visa snabba ”resultat” eller lämnas helt åt sitt eget öde, utan någon konkret hjälp att få.

    Vi vet idag att många unga rymmer från sina HVB-hem, att de ”väljer” att avbryta sin ”behandling”. Jag är inte förvånad: många unga sticker ifrån för att överleva. Men jag är förvånad över att det får fortsätta; att trots att det blir allt mer ödesdigert att bli placerad på ett HVB-hem, är det så få vuxna som förstår hur ödesdigert det är.

    Det borde inte få vara så att vem som helst kan kalla sig för ”behandlare” (eller även ”terapeut”), att vad som helst får kallas för ”behandling”, att vem som helst kan tjäna stora pengar på ungas utsatthet, öppna ett HVB-hem. Men så är det. För de flesta orkar inte bry sig. De flesta tänker att så illa kan det nog inte vara. Att de unga måste ha gjort något för att sitta där. Eller deras föräldrar. Så enkelt är det inte! Läs vidare i min blogg om du vill ha ett konkret exempel från verkligheten! Mitt fall är inget undantag.

  4. feministiska -politiska sossarnas socialtjänster skriver:

    Nästan alla, hundratusentals människor i Sverige, som hade något med socialtjänsterna att göra, vittnar om förnedring, hot, olika slags misshandel av barn och av föräldrar och om tjänstemannens (på socialnämnden samt deras kollegornas på Kommunen) maktmissbruk samt kommunanställdas odemokratiska attityder gentemot vanliga medborgare, särskild mot barnfamiljer. Och ändå har socialdemokratiska socialtjänster varken avskaffats eller reformerats. Varför? Kanske vanliga medborgarens röst överröstas med kommunanställdas röster som de brukar lägga tillsammans mot barnen och mot deras föräldrar. Mobbning måste bekämpas först på kommunal nivå och först sen kan det minska på skolorna också. Tjänstemän klagar ju att de mår så pass dåligt på sina arbetsplatser, men kanske de skulle må bättre om de skulle fatta trevligare beslut och ha ren samvete? Jag tror, att människor kan ine vara så pass sadister och korkade, att de gör det med flit och torterar barnen och familjerna. Men de anställda på kommuner och tjänstemän kanske är konformister och de bara utför uppdrag av de cheferna som brukar ju vara psykopater, placeras och omplaceras överallt: cheferna är alltid samma personer, eller deras korrupta något slags anhöriga. Kanske om M inte vill att svenska folket ska rösta fram SD till Riksdagen, i protest nästa år, 2014, så bör man brutalt avskeda alla chefer som ha jobbar under socialdemokraterna och är totalt genomkorrupta och brottsliga. Byta ut folket på alla förvaltningar och på alla myndigheter. Förminska analet av kommuner, så att små kommuner förvsinner tillsammans med sina korrupta tjänstemän som förpestar livet vilt, för sin egen vinnings skull. Att avskeda alla gamla chefer som mobbar vilt alla ”som är störande eller olika eller nyinflyttade eller utan socialt nätverk och utan skydd” skulle bli bra förebild till samhället och till barnen. Det skulle motverka korruption och mobbning som pågår överallt, bl.annat på dagisar och på skolor.

  5. sissa skriver:

    Denna historia är exakt som barnens och min.
    Välkommna till min blogg där jag skriver om barnens och min mardrömsresa…soc vet inte vad barnens bästa är…

    http://alltidsissa.bloggo.nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *