Hjälp oss härifrån!

 

Ett rop på hjälp från två kidnappade systrar

Ungefär för ett och ett halvt år sedan så har socialtjänsten kidnappat mig och min syster Maria fån skolan och lämnade oss hos familjen Brånäng. Vi fick inte ha någon kontakt med mamma och andra familjemedlemmar för att de var rädda att mamma hittar oss. Vi fick ringa till mamma på Skype bara en gång i tjugo minuter förra sommaren, men då avbröt de samtalet och vi fick aldrig prata färdigt… Det var för djävligt! Vi som inte sett henne på ett år, fick bara prata i tjugo minuter!

Inger Brånäng som skulle ta hand om oss gjorde ingenting! Hon har aldrig köpt den mat som vi tycker om . På vinter när vi fick rida så var vi tvungna att ta hand om de ponnyn som vi red på. De tvingade oss att jobba i stallet och ta hand om hästarna. Jag fick sår på fingrar och sedan infektion, men fick ingen hjälp och nu har det blivit värre. Dessutom både jag och Maria har problem med fötterna, men Inger ville inte gå med oss till ortopeden och säger till Maria: att om hon inte lyssnar på henne så kommer hon att hamna på sjukhuset. Inger förbjuder oss att prata ryska (vilket är vårt modersmål) ”Prata Svenska” säger hon hela tiden och vi är trötta på henne, men hon säger att det är hon som är trött på oss. Nu så har hon sagt att Maria ska åka till en annan familj för att hon har blivit jobbig (hon ska alltså dela på oss ) och jag ska stanna hos henne. Vilket helvete! De tvingar oss att jobba och Inger är hela tiden arg på oss. Några dagar sen så var hon jätte arg på Maria. Hon skrek på henne och nästan slog stackars Maria som blev jätterädd och ledsen och därför sprang iväg. Inger blir arg varje gång när jag skyddar Maria och säger att hon har rätt och nu så vet jag inte vad jag ska göra… Hon skriker typ hela tiden på oss om hon inte tycker om någonting och vi tror inte riktigt att hon är normal och kan ta hand om någon överhuvudtaget om hon inte kan ens sköta sig själv. Vi vet att hon har varit med om i en trafik olycka, men hon har ändå ingen rätt att skrika på oss!

Både jag och Maria har problem med fötterna. Vi har jätteont att gå och så var det hela tiden och Inger ville inte gå till ortopeden och köpa speciella skor åt oss. De skorna som vi måste ha kostar alldeles för mycket, och det är därför hon inte vill köpa dem.

I Stockholm så gick vi på en musik skola där vi lärde oss spela på piano, men nu så har vi ingen möjlighet att fortsätta med det för att Inger vill inte leta efter musiklärare och vi glömmer allt vi redan kunde.

I skolan var det inte bättre. Vi gick i olika klasser och hur mycket jag ens bad Inger att prata med lärarna så brydde hon ändå inte ett dugg. Jag bad både lärarna och henne och till och med rektorn men ingenting hjälpte…

Killar mobbade Maria genom att slå och kalla henne för en hora . De slog henne, puttade och var väldigt rasistiska och aggressiva mot Maria, och de gjorde detta varje gång när jag var borta så jag kunde inte ställa upp för henne. En gång när Maria var ensam i korridoren och hämtade böcker, så kom Emil och sparkade på skåpsdörren så att Maria fick en ordentlig smäll. Resten av dagen var hon liggande i sängen med fruktansvärt huvudvärk. Mig behandlade de inte bättre – efter idrotten så kom några killar från 7y och en av dem kallade mig för rysk hora och andra började kasta pinnar och kottar på mig, så när jag kom till skolan så hade jag ett enormt stor blåmärke på armen som var jätte svullen och till och med blödde! Och även efter detta så brydde sig fortfarande ingen om detta!

Mamma, vi skrev detta för dig för att du skulle veta sanningen och att vi mår fruktansvärt dåligt här. Vi vet inte vad de säger till dig, men nu vet du i alla fall lite vad som pågår här.

Snälla du! Vi orkar inte mer! Om de inte lämnar oss tillbaka till dig så skolkar vi härifrån.

Snälla rädda oss!

Dina älskade döttrar Maria och Nelly.

P.S.  Det här brevet råkade slinka igenom den svenska censuren under den förtrollade midsommaren 2012.  Ove Svidén

Det här inlägget postades i LVU, Människa. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hjälp oss härifrån!

  1. Anonym skriver:

    Vanvårdsutredningen – staten behöver ta sitt ansvar

    – Tjänstemän vars utredningar inte ifrågasätts kan i praktiken innebära att de själva fattar beslut om att omhänderta barn utan socialnämndens kunskap eller domstolens vetskap eller godkännande. Det är exakt här ett barn behöver ett oberoende ombud, ett ombud som enbart ser till barnets intresse och inget annat, säger Göran Grauers. Foto: A Grauers
    Slapp rättssäkerhet vid tvångsomhändertagning av barn
    2011-09-27
    – Det som upprör mig är den slappa rättssäkerheten kring tvångsomhändertagning av barn som finns idag, säger Göran Grauers som har verkat ideellt i 13 år och hjälpt över hundratals föräldrar när det har handlat om omhändertagning (LVU, lagen om vård av unga) av deras barn.

    Den politiker som är socialnämndens ordförande i en kommun, är den som har mandat att fatta beslut om ett tvångsomhändertagande av ett barn ska genomföras eller ej. Då krävs det som politiker att vara påläst och även kritiskt granska utredningen och förslaget som tjänstemännen från socialtjänsten lägger fram.

    Annars kan det bli fel, mycket fel för barnet och dennes föräldrar.
    Sverige har 290 kommuner. Hur många av alla utredningar som ligger till grund för tvångsomhändertagning av barn som görs av kommunerna är sakliga och korrekta idag?
    Det svaret är det ingen som vet.
    Ödesdiger bedömning
    Tveklöst avgörande är socialsekreterarens kompetens, yrkesskicklighet och självkännedom. Då det är dennes bedömning som utreder hur barnets situation ser ut som ligger till grund för varje enskilt ärende. Den handläggande socialsekreteraren är också den person som skriver raderna i barnets akt och som sammanställer utredningen som sedan ska presenteras för politikerna i socialnämnden.
    Socialsekreterarens ord är ödesdigra. På vilket sätt avgör politikerna.
    Tjänstemannastyre som omhändertar barn
    Göran Grauers berättar om ett ärende där socialnämndens ordförande gick ut i media och sa att han inte var påläst i ärendet, samtidigt som han just hade skrivit på omhändertagandet. Hur kunde han göra så, undrar han.
    Han nämner ett annat ärende där en annan socialnämndsordförande hade uttryckt att hon hade fullt förtroende för sina tjänstemän och sedan vilade sina beslut mot det.
    – Agerar man så fungerar vare sig demokratin eller rättsäkerheten, då har vi ingen politisk styrd organisation utan ett rent tjänstemannastyre där tjänstemän i praktiken omhändertar medborgares barn utan någon som helst kontroll på om deras utredningar är korrekta och sakliga, fortsätter han.
    Tillsätt sakkunniga nämnder
    –Jag anser inte att det ska vara nämndens ordförande som äger mandat att fatta beslut om tvångsomhändertagning, de har vare sig kunskapen eller tiden. Jag vet själv hur mycket tid det tar att sätta mig in i ett ärende, det finns inte en chans att en fritidspolitiker har den möjligheten att sätta sig in i alla LVU-ärenden de möter.
    – Hur tycker du att vi ska göra i stället?
    – Jag anser att det bör tillkomma fasta nämnder som beslutar om LVU eller inte, alltså nämnder som inte gör något annat. Dessa nämnder ska bestå av lekmän, jurister, läkare, psykologer och sakkunniga.
    – Hur tänker du dig den organisatoriska gången?
    – Socialtjänsten lämnar över ett ärende till socialnämnden som i sin tur skickar vidare till den här nämnden som består av sakkunniga. De i sin tur granskar sedan kritiskt ärendet och rekommenderar socialnämnden om att ansöka om LVU eller inte, samma sak borde gälla när det handlar om LSS och annat.
    – Hur upplever du situationen idag?
    – Socialnämnderna gör inte det vi alla gånger tror att de gör, nämligen granskar utredningarna kritiskt. Det är ytterst viktigt att någon gör det innan ärendet hamnar i domstol.
    Går ofta sociala myndighetens ärende
    När ärendet väl hamnar i domstol upplever inte heller Göran att domstolen granskar ärendet kritiskt, utan de går oftast myndighetens ärende.
    – Rättsäkerheten är obefintlig, den fungerar helt enkelt inte. Det måste finnas en nämnd som säkerställer att socialsekreterarens utredning är saklig och objektiv innan den går vidare överhuvudtaget.
    Barnet behöver ett oberoende ombud
    – Jag tänker på ett ärende där domstolen dömde till en tvångsomhändertagning av en 11-årig flicka, där domstolen vare sig kunde lägga sig i vården eller hur den sköttes. På dessa premisser omhändertogs flickan och spärrades in på ett slutet paragraf 12-hem (SIS-ungdomshem). Flickan hade aldrig begått brott, missbrukat droger eller alkohol. I detta ärende bestämde officiellt socialnämnden, men i bakgrunden var det socialtjänsten som fattade beslutet.
    – När det går till så här, är det mycket mycket allvarligt. Tjänstemän vars utredningar inte ifrågasätts kan i praktiken innebära att de själva fattar beslut om att låsa in barn utan socialnämndens kunskap eller domstolens vetskap eller godkännande. Det är exakt här ett barn behöver ett oberoende ombud, ett ombud som enbart ser till barnets intresse och inget annat.
    – Kan du beskriva gången?
    – Ett barn får ett ombud (advokat) vid en LVU-förhandling, ett ombud som utses av domstolen. Detta ombud försvinner så fort LVU vunnit laga kraft, sedan är det socialtjänsten som bestämmer och är barnets ombud. Men många gånger kan man se att ombuden som utses av domstolen är ”bundis” med socialtjänsten, då är det inte korrekt.
    Utredningen är inte fullständig
    – Jag har aldrig under mina år varit med om att barnets advokat har tagit kontakt med mig eller föräldrarna, utan de har enbart gått på socialtjänstens utredning. Då kan aldrig en utredning bli fullständig, man måste ta med föräldrarnas version också, detta är ofantligt viktigt.
    – Advokatsamfundet har ett ytterst stort ansvar i att se till att rättsäkerheten fungerar när det gäller våra barn.
    KORT FAKTA om Göran Grauers kommande bok: Boken handlar om hur domstolar kan trampa på den lilla människan och om hur detta kan hota demokratin. Syftet Göran Grauer har är att visa hur människor som fått sina barn omhändertagna i Sverige är rättslösa. Det är inte bara föräldrarna som är rättslösa, utan även barnen i lika hög grad. Läsaren får följa en familjs tuffa våndor över flera år.
    Tina Lundberg Åsén
    tina.lundberg@punktinsatser.com
    Dela med andra

    – Det känns hemskt att socialtjänsten har pressat oss och klandrat vårt föräldraskap så hårt under en så lång tid, förstår de inte att de själva kan försätta människor i totalt kaos om de aldrig lyfter fram positiva saker, säger Magnus.

    – Det känns hemskt att socialtjänsten har pressat oss och klandrat vårt föräldraskap så hårt under en så lång tid, förstår de inte att de själva kan försätta människor i totalt kaos om de aldrig lyfter fram positiva saker, säger Magnus.

    Ville ta sitt liv efter socialtjänstens besked

    MUNKEDAL: Det blev för mycket för Magnus, 33, när han fick besked om att socialtjänsten skulle tvångsomhänderta dottern Emelie. Vanmakten grep tag, känslor av värdelöshet och otillräcklighet flödade över.

    Magnus var redan helt slut efter alla turer med socialtjänsten och de förnedrande kränkningar han upplevt att han och hans flickvän Lisa, 22, hade fått ta emot under lång tid. Långt innan dess att deras dotter ens var född.

    Slutligen ville han inte mer, han orkade inte leva längre.

    – När polisen hittade mig frågade de mig om jag hade något vasst på mig, jag sa ja och lämnade över kniven. Polismännen var väldigt fina mot mig, de körde mig hem, släppte mig och gav Lisa kniven. Lisa hade ringt och anmält och sagt att jag inte orkade mer.

    – Vad fick dig att ändra dig?

    – Det var tanken på att jag inte ville att vår dotter skulle vara utan sin pappa som fick mig till sans.

    När Magnus satt där i skogen innan polisen kom, var han totalt förtvivlad och bara grät.

    Han tänkte på sin dotter, sin flickvän och den långa smärtsamma kampen han upplevde av socialsekreterarens ord, familjebehandlaren och alla de fel de andra professionella hade påpekat kring hans och Lisas bemötande av dottern.

  2. Jeanette skriver:

    Är dom verkligen kvar i denna miljö? i så fall borde man rädda dom däri från nuuuu!! Med Donia Hassans öde färskt i minnet hos fosterhemmet Alvesparr i samma ålder som Maria Och Nelly skona tonårsflickorna från dessa otäcka familjer nuuuu!!! .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *